Ta inte mitt Sandviken ifrån mig!

I augusti 1968 begav jag mig ned  till Upsala för att läsa sociologi. Visste absolut nada om själva ämnet. 

Eftersom svenska (stort A på studentuppsatsen) var mitt bästa ämne, hade jag funderingar på nordiska språk och litteraturhistoria (ämnen som jag, i och för sig, inte visste särskilt mycket om). Men valde sociologi på rekommendation av en bekant efter en blöt afton på Odengrillen. 

Första veckorna i lärdomens stad skavde. Ekstrand led av svåra acklimatiseringsproblem. En totalt främmande miljö, jag passade inte in. Fria studiegångar tillät "alltför" mycket egen tid. Ovant för en recentior uppvuxen med "arbetslinjen" som rättesnöre. 

Läsa böcker, det gör man ju på fritiden! Inga böcker på blanka förmiddagen. Hur skulle det se ut? Då jobbar man. På en bonad, arvegods från min mormor, i mitt föräldrahem: "Flinkt arbete leder snarast till vilan".

Så fort jag hann tåget hem till Sandviken. Min flickvän, sedermera första hustru och mor till mina barn, hade ett år kvar på gymnasiet. Att hon fanns där, tretton mil bort, drog. 

Men jag längtade också, och ännu mer, det trygga och välbekanta. Det som format mig. Ljusår från Upsala.

Brukssamhället var ett mynt med två sidor. Tillhörighet och gemenskap på den ena. Sociologen Brian Jacksons begrepp working class community, baserat på studier av gruvsamhällen i norra England, kunde även tillämpas på Sandviken och svenska brukssamhällen.

Sträng social kontroll och konformitet på myntets andra sida. Du måste sköta dig och vara ordentlig. Arbeta och göra rätt för dig. Utan att ifrågasätta normer och spelregler. För att få kvarstanna som medlem i denna, kollektivet betonande, working class community. 

Gamla kompisar, som bott kvar i Viken, har på senare år delgivit mig bilden av en den växande otrygghetens stad i den allt grövre kriminalitetens tecken. Om kvällarna går man helst inte ut. Ett helt annat Sandviken än det jag växte upp i. Jag har i tysthet värjt mig. 

Knappt velat lyssna på dessa uppgivna kamrater från min ungdom. Ta inte "mitt" Sandviken ifrån mig! 

I torsdags sköts det från en plötsligt uppdykande fyrhjuling rakt in i en välbesökt pub mitt i stan. Mannen som var utsedd måltavla dödades. Men också en sjuttioårig man, blind, sköts ihjäl. Två andra gäster skadesköts allvarligt. 

"På fel plats vid fel tillfälle" som det cyniskt, låter urskuldande, har hetat vid andra tillfällen. Som om det var fråga om en ren olyckshändelse. Blixten slog ned. Och man "råkade" träffas. Rena oturen. 

Mot detta fruktansvärda som skedde denna höst i min uppväxtstad kan jag inte värja mig. Grinden till det som var "mitt" Sandviken är stängd. Den uppväxt som skedde på rätt plats vid rätt tillfälle.

Bild: visit.sandviken.se