Jag minns från början på 70-talet när jag drygade ut studielånet genom att ta timmar som vikarierande skötare på Ulleråkers mentalsjukhus i Uppsala. På flera sätt en skrämmande erfarenhet.
Behandlingen av patienterna bekom mig illa. Elchocker förekom. Tung medicinering legio. Människor som rörde sig sömngångaraktigt eller zombieliknande i korridorer och dagrum. Släpande steg. Drogad blick. Sluddrande tal.
Svåra att etablera vardaglig kontakt med. Gökboet inte långt borta i den ocensurerade associationen.
På Akutkliniken mötte jag jämnåriga inlagda, företrädesvis kvinnor, i en livssituation som kom min egen nära. Föreföll mig obegripligt att de måste "vårdas". De var ju inte sjuka. Livsångest och relationsproblem. Existentiella funderingar. Ensamhet och kärlekssorg. Typiska allmänmänskliga problem.
Som tur var hade jag redan börjat intressera mig för den tankefåra som gick under rubriken antipsykiatri. Bärande namn som Ronald Laing och David Cooper. Hätska kritiker av den biokemiska, reduktionistiska förklaringsmodellen.
Läsandet av dessa kloka, insiktsfulla humanister hjälpte mig förstå och genomskåda det som pågick. Även senare i livet. I en diagnostiserande samhällskultur. Inte ens barnen lämnas ju ifred. Diagnoserna står som spön i backen: ADHD (modediagnos), hypomani, Asperger (nä, den används visst inte längre.) Även de små medicineras.
De verkligt sjuka, det är de som sätter diagnoser på andra människor, menade Laing.
Kanske diagnostiserandet ingenting annat är än det terapeuter kallar projektiv identifikation - man läser in sig själv i patienten? Ett auktoritärt maktutövande med på förhand givna roller. Godtycket finns där. Minns bara Anna Odell, även andra avslöjare av den totala institutionens (den amerikanske sociologen Erving Goffmans uttryck) nedtagande av människor.
Jag minns en överläkare, till utseendet påminde han om Heinrich Himmler, på Bullret, som Ulleråker kallades, som alltid fann (uppfann) en diagnos för en patients agerande. Höll sig patienten lugn och stilla, kunde denne diagnostiseras "autistisk", kanske "schizofren", "hörde röster".
Om patienten blev upprörd och orolig, var densamme "utåtagerande", "agiterande". Kanske "hallucinerande", "psykotisk".
Enligt öl:en var det verklighetskopplingen som allvarligt brast. Patienten befann sig i en egen verklighet, obegriplig för alla realitetsanpassade och normala. Krävdes medicinering för detta.
Läser, snarare skummar eftersom otåligheten stiger, en intervju med statsministern som är på semester uppe i Norrland med hustrun. Jag vill minnas att yrkespolitikerna har en ordentligt tilltagagen sådan. Deras uppdrag är väl krävande.
Statsministern skulle, i förekommande fall, inte ostraffat ha passerat öl:ens diagnostiserande blick, slår det mig. Han skulle sagt att Löfven lider av bristande verklighetskontakt, lever i en egen verklighet, långt från oss andra - "verklighetens folk". Hallucinerar.
Bara att medicinera! Renormalisera. Prognosen för tillfrisknande kanske inte så god, tyvärr, lång behandling erfordras.
Så den gången på Ulleråker, om Löfven befunnit sig inom räckhåll, hade det inte varit otänkbart med utfärdandet av ett vårdintyg och efterföljande medicinering med psykofarmaka. Kanske till och med neuroleptika.
Bild: August Natterer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar