lördag 20 januari 2018

När farsan bjöd på Krubban

Farsan och jag fick aldrig till någon fungerande kommunikation, för att använda ett jolligt ord. Det kändes aldrig fritt och otvunget mellan oss. Jag behövde alltid tänka ut på förhand vad jag skulle säga. Så kändes det. Men det blev totalt bort i tok så fort jag öppnade munnen. Jag gjorde mina tappra försök att komma på något passande. Men det blev bara fel. 

Kanske var det för att farsan kändes gammal, född 20 januari 1903. Icke minst i jämförelse med kompisarnas ungdomliga farsor. Han kändes mer som en morfar. Fick mig året han fyllde fyrtiosex. Jag var sladdbarn. 

När han började bära hörapparat ville jag inte för allt i världen ta med mig kompisar hem. 

Jag minns en gång när jag ändå hade sällskap med två kompisar. Morsan dukade fram kaffe och hembakade smörhönor i Rummet. Hon skulle ju alltid bjuda på något. Vi såg tv tillsammans. Farsan satt till vänster om mig och kompisarna. Hörapparaten på vänster öra. Jag var rädd att han skulle vända sig om så att kompisarna skulle notera apparaten. Satt på helspänn hela tiden. 

På tv:n en serie om hemvärnet som farsan tillhört i yngre dagar. Han tävlade i skytte och vann priser. En gång tog han med mig till skjutbanan och lät mig pröva på. Han var en fena på kulsprutepistol. 

Han gick bort innan jag hunnit fylla tjugotvå. Under mina tonår insjuknade han plötsligt, blev kraftlös. Han var mycket trött mest hela tiden, låg inne i sängkammaren och tog igen sig. Kom hem från en sjukhusinläggning med vitt hår. Då förstod jag att han brukade färga det. Han var stilig och inte så lite fåfäng. 

Morsan måste hoppa in som ställföreträdande farsa. Det blev inte bra. 

Jag minns inte hur gammal jag var när farsan, morsan var bortrest i ett uppdrag för husmodersföreningen eller om det var i Föreningen Nordens regi, föreslog vi skulle gå på restaurang tillsammans. Trots att morsan ställt in mat i kylen: Bara att ta fram och värma köttbullarna och makaronerna, grabbar. 

Efter maten bio. Lovade farsan. 

Vi begav oss till den restaurang som hette Krubban (bilden ovan), granne med Statt i Sandviken. Nu får du beställa vad du vill, Lars Gösta! Lamm såg gott ut. Om än dyrt. Ta det, du! Lamm beställde jag också. In kom något skinnigt, fett och oaptitligt på tallriken som jag omöjligt kunde få ner. Ställ bort det, du! Vill du ha en puckstång? 

Och så till en filmföreställning på biografen Saga, eller om det var Roxy. En film med den då populära Ingeborg Nyberg. (Bilden nedan.) Inte direkt det jag ville se. Men jag sa ingenting, min respekt för honom alltför stor. Farsan ville väl. Det var bara det att han inte frågade mig vad jag ville se. Våra referensramar var olika, för att tala akademiska. 

Vi gick även på fotboll ihop ett par gånger på klassiska Jernvallen. När farsan  fått friplåtar till stora läktaren, träbänkar att sitta på, av en släkting. Annars stod jag alltid på barn- och ungdomsläktaren. Han köpte mig en dress i Sandvikens IF:s rödvita färger och en snörad läderkula i gult. Hoppades nog att jag så småningom skulle ta mig in i A-laget. 

Det gjorde jag inte. 

När jag tänker på farsan, han gick bort i leukemi efter flera års plågsam nedbrytning, svider det till i hjärtat. Jag betraktade honom död i kistan efter att jag bett begravningsentreprenören lyfta på locket. Blåmärken, blödningar, i huden. Som om någon misshandlat honom. För gott bortom alla försök till kontakt från min sida. 

Många år senare skrev jag Inte ska väl Humphrey Bogart gråta, boken om farsan och mig. En text som liksom bara seglade in, författad med sorgens penna. Saknadens. Med den underliggande frågan: Vem var han? Jag lärde ju aldrig känna honom. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar