Det kan ha varit författaren Per Wästberg som avslöjade att när han lyssnar på klassisk musik är det ändå som om han inte gör det på riktigt. Koncentrerat. Musiken fungerar mer som en känsloframkallare.
Den används som katalysator. Nå, vad är det för fel på det? Jag bara frågar. Wästberg är väl ingen pliktskyldig musikrecensent? Njut, människa, för guds skull bara njut. Utan förbehåll.
Förr kunde jag inte ha musik på när jag skrev. Eller fönstret på glänt. Känslig för yttre störningar. Numera alltid musik i bakgrunden. Om än på låg volym. Helst barockmusik. Vivaldi. Telemann. Bach.
Förutom smärtsamt vackra "Air". Begravningsmusik som sänker ned mig i vemod och saknad.
Eftersom jag alltid skriver på förmiddagen, och runt tre timmar, blir det sisådär en femton timmar per vecka med dämpad ljudkuliss. Ibland mer. Gör det mig till högkonsument? Det vete fåglarna. Men det låter mycket i mina öron, dubbeltydigt uttryckt.
Musiken hämtas från P2, YouTube och Spotify. Den sistnämnda tillhandahållaren har jag till min glädje återupptäckt. Ekonomiskt försiktig som jag är använder jag gratisversionen. Står ut med reklaminslagen.
Jag hade en gång en kollega som alltid lade en LP med Santana (bilden) på skivtallriken när hon skrev. Dånande högt. Fattar inte att hon fixade det. Har inte stämt av mot böckerna ur hennes hand, om det går att spåra Santanas expressivitet i dem. Hur det nu skulle framgå.
Jag frågade henne aldrig om hon provat att skriva utan Santanas ackompanjemang (?) och resultatet i så fall. Böckerna minns jag för övrigt inte en rad från. De har inte betytt något. Sociologiskt torrfoder.
När jag tänker tillbaka på mina tonår - alltid bakgrundsmusik. Som om livet, det sköra, den gången var tonsatt. Alldenstund jag med hjälp av Spotify letar fram Searchers, Tremeloes och andra sextiotalsgrupper kan jag dock efter någon minut inte längre urskilja musiken.
Jag flyger in i osorterade bilder från de tonår som för länge sedan var. Utan musiken är det tomt. Den öppnar dörrar. Framförallt till pojkrummet som det kallades på hemkunskapslektionerna i realskolan. (Förutsatte en trerumslägenhet.)
Vi undervisades i hur man skulle möblera hemmet. Vilka normerna var som det inte fick avvikas från. Fåtölj, lampa och uppfällbar slaf, i mitt fall, på av den kvinnliga magistern strikt angiven plats. Hon visste hur det skulle vara, hon.
Minns hur min mor irriterat ropade sänk! när jag låst in mig i just mitt pojkrum och spelade Jimi Hendrix på hög volym på väggrammofonen farsan hängt upp. Efter att ha mött the greatest guitarist of all time IRL på Jernvallen i Sandviken.
PS. Apropå Per Wästberg har jag faktiskt försökt att läsa honom, för länge sedan. Det gick inte. Dörren till hans stockholmsvärld förblir stängd. Ingen Söderbergs like i huvudstadsskildringen, om man säger så. Den senare en av mina favoriter.
Bild: Twitter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar