Den bärande idén bakom e-boken "Mina delade städer" var att för mig faller den stad jag är bekant med ut i sina stadsdelar. Och dessa, snarare blott en, blir staden för mig. Där jag rör mig, känner mig hemmastadd. Stadsdelen öppnar sig, väntar på återupptäckt.
Numera är flotta och fridfulla Dahlem, där unga Freie Universität ligger, Berlin för mig. Göteborg är nuförtiden Majorna.
En gång var det Haga. Innan den kreativa klassen, urbanforskaren Richard Floridas begrepp, tog över. Med tjocka plånböcker och en latte aldrig långt borta. Gentrifieringen ödelade Hagas atmosfär. Numera skyndar jag mig genom stadsdelen, en stenöken.
När jag tänker Boston, tänker jag Cambridge med ivy league-universitetet Harvard. Alla mysiga små kaféer runt Harvard Square. Och så på campus traditionella föreläsningslokaler som ser ut som dylika skall.
En stad är inget utan sina tongivande (varje stad jag bekantat mig med förknippar jag dessutom med ett känt musikstycke) människor. Vad hade Gefle varit utan sina brinnande, folkkära präster med en odogmatisk förkunnelse? Bengt Wiklund. Stefan Nilsson.
Kulturredaktören Widegren - "Busige Björn" - på Gefle Dagblad. Hockeylegendarerna från glansdagarna man möter på trottoaren eller i ICA-butiken. Lars-Göran Nilsson. Tord Lundström.
I Upsala fanns på min tid eldsjälen Stig Helling. Jag hade närmare kontakt med honom när jag ville att Verdandi skulle trycka min avhandling som debattbok. Det blev inte så. Men det förde det goda med sig att jag avakademiserade avhandlingen.
Översatte citat på tyska till svenska. Tog bort ett metodkapitel, till doktorandkollegers och trånga bedömares förskräckelse. Jag ville att texten skulle tala för sig själv.
Hur jag burit mig åt skulle framgå utan att jag plågade läsaren med att utförligt motivera alla mina undersökningssteg.
Jag önskade att människor utanför universitetet skulle kunna läsa avhandlingen. Så blev också fallet. Man skulle med en svordom kunna säga: Det blev ett jävla liv! Framförallt i LO-borgen och på ordförande Nilsson, han med de buskiga ögonbrynen.
Helling hade fallit i glömska för mig. Men när en läsare vänligt kommenterade en text ur min hand om Carolina Rediviva, en text där antologin "Den gömda staden" om Upsala omnämns, och fäste denna vid Stig Helling, fick jag en impuls att googla på namnet.
Dunkelt anade jag i mitt stilla sinne oråd. Mycket riktigt. Stig gick bort 2017. Sjuttiosex år gammal. Ingen ålder. Bilderna på nätet gör honom levande med håret farande åt alla håll. Precis som jag minns honom.
Sorgligt, en efter en i min generation lämnar. Kretsen från Upsala krymper. Människorna som var Upsala för mig.
Bild: Uppsala författarsällskap
Numera är flotta och fridfulla Dahlem, där unga Freie Universität ligger, Berlin för mig. Göteborg är nuförtiden Majorna.
En gång var det Haga. Innan den kreativa klassen, urbanforskaren Richard Floridas begrepp, tog över. Med tjocka plånböcker och en latte aldrig långt borta. Gentrifieringen ödelade Hagas atmosfär. Numera skyndar jag mig genom stadsdelen, en stenöken.
När jag tänker Boston, tänker jag Cambridge med ivy league-universitetet Harvard. Alla mysiga små kaféer runt Harvard Square. Och så på campus traditionella föreläsningslokaler som ser ut som dylika skall.
En stad är inget utan sina tongivande (varje stad jag bekantat mig med förknippar jag dessutom med ett känt musikstycke) människor. Vad hade Gefle varit utan sina brinnande, folkkära präster med en odogmatisk förkunnelse? Bengt Wiklund. Stefan Nilsson.
Kulturredaktören Widegren - "Busige Björn" - på Gefle Dagblad. Hockeylegendarerna från glansdagarna man möter på trottoaren eller i ICA-butiken. Lars-Göran Nilsson. Tord Lundström.
I Upsala fanns på min tid eldsjälen Stig Helling. Jag hade närmare kontakt med honom när jag ville att Verdandi skulle trycka min avhandling som debattbok. Det blev inte så. Men det förde det goda med sig att jag avakademiserade avhandlingen.
Översatte citat på tyska till svenska. Tog bort ett metodkapitel, till doktorandkollegers och trånga bedömares förskräckelse. Jag ville att texten skulle tala för sig själv.
Hur jag burit mig åt skulle framgå utan att jag plågade läsaren med att utförligt motivera alla mina undersökningssteg.
Jag önskade att människor utanför universitetet skulle kunna läsa avhandlingen. Så blev också fallet. Man skulle med en svordom kunna säga: Det blev ett jävla liv! Framförallt i LO-borgen och på ordförande Nilsson, han med de buskiga ögonbrynen.
Helling hade fallit i glömska för mig. Men när en läsare vänligt kommenterade en text ur min hand om Carolina Rediviva, en text där antologin "Den gömda staden" om Upsala omnämns, och fäste denna vid Stig Helling, fick jag en impuls att googla på namnet.
Dunkelt anade jag i mitt stilla sinne oråd. Mycket riktigt. Stig gick bort 2017. Sjuttiosex år gammal. Ingen ålder. Bilderna på nätet gör honom levande med håret farande åt alla håll. Precis som jag minns honom.
Sorgligt, en efter en i min generation lämnar. Kretsen från Upsala krymper. Människorna som var Upsala för mig.
Bild: Uppsala författarsällskap
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar