Man kan ju inte ha semester jämt!

I den tredje, liksom de tidigare gastkramande, säsongen av C More-serien "Mr Mercedes", blodsbestänkt manus av Stephen King, "han måste ha något fel" skulle min salig mor ha sagt, uppträder en mycket obehaglig kvinnlig psykopat. Med sadism och mord i blick. 

Till en kidnappad kvinna för vilken det skall begäras lösen: - Njut av den här dagen. Annars ser ju dina dagar exakt likadana ut. För mig är det helvetet.

Jag försöker komma på namnet på den amerikanska film som gestaltar detta som psykopaten anser vara ett helvete. I filmen gestaltas den banala vardagens rutiner och mönster. Varje dag ser ut på exakt samma sätt. Medelsvensson-livet i dess prydno. 

American suburb. Tänk tv-serien "Svensson, Svensson", som jag utgår ifrån att alla har sett. Familjen Svensson bor i radhus i det idylliska Vivalla i Örebro som nu kapats av kriminella. 

Den inrutade livet i alla radhus. Inte som i Hunter Thompsons "The Rum Diary" där det varje dag iscensätts ett alkoholindränkt inferno. Livet är en fest, som Nationalteatern sjöng, På sätt och vis innebär väl det också en upprepning. Men med andra förtecken. 

Dagen skall slås ihjäl. Ledan dränkas. Den leda som kan simma. Och gäckar den som försöker undkomma.

Henry Millers "Stilla dagar i Clichy" älskade jag från första sidan. Jag minns så väl och njöt av grundkänslan i boken. Atmosfären. Det avslappnade livet. Till synes bekymmerslöst. Fanns det upprepning även där i Clichy? 

Jag minns inte. Men säkert. Hur leva vardagsliv, använda den beteckningen, utan att det sker någon form av upprepning? 

Man bör lägga till att Miller var en sann livskonstnär. Som attraherade en sådan som Susanne Brøgger. Också en livskonstnär. 

I upprepningen, bor, det måste man tillstå, trygghet. Även om man kan längta något annat. 

Ibland kallar jag mig "semestermänniska". Oförmögen att hur länge som helst träla på i invanda mönster. Men "semester" har jag ju egentligen aldrig tagit. Alltid skrivit. Var jag än befunnit mig. 

På en av mina arbetsplatser, en tämligen ospännande, om ni tillåter, sekreterare som kanske försökte övertyga sig själv en strävsam, meningslös dag på jobbet: - Man kan ju inte ha semester jämt! Då har man inget att jämföra med.

Sedan febern förra året ovälkommen smög sig in i mitt liv, och blivit en envis följeslagare, är mig de feberfria dagarna en välsignelse. Varje morgon tas tempen. Är jag feberfri, genast infinner sig en sinnesstämningens lättnad. 

Feberfria dagar, de må gärna upprepa sig och se likadana ut. I det avseendet.