En gång deklarerade jag: "Jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig." Kanske fortfarande så. Bearbetningen fortskrider. Avprogrammeringen.
Jag växte upp i en S-märkt stad. Där S:et i första hand står för Sandvik. "Verket" som alla sandvikare sa. Utan vilket staden inte funnits. Det vittnar också gatunamn om som knyter staden till företaget med järnband. Jag höll på att skriva "fotboja".
En gata heter Fredriksgatan. Efter grundaren, välgöraren. Det sistnämnda ironiskt. Om ingen förstod det. Förlåt, jag glömde Konsulgatan i hastigheten.
Dristar man sig till att uttala något nyanserande om bolaget eller Konsuln. Kliver ur den blinda hyllningskören. Då rycker sandvikarna ilsket ut. Som om vi skrev 1800-tal. Vilket det kanske fortfarande är i sandvikarnas mentalitet.
En talrik grupp på Facebook heter “Du vet att du är från Sandviken” med nostalgiska inlägg om gårdagen. Paradise lost.
S:et står också för bandylaget, SAIK. Det svartvita. Utomordentligt framgångsrikt i backspegeln. Intressant nog: i en insändare i lokaltidningen menades att nu kan man äntligen börja heja på SAIK.
Vafalls? När de har förlorat toppspelare, ekonomin farligt nära ett rött streck?
Skribenten ansåg att nu är det slut på den dryga attityd som alltid kännetecknat laget. Nå, insändaren läser jag som typisk från en sandvikare. Tro inte att du är något. Leve jämnstrukenheten. En ann är så god som en ann. Gäller även bandylaget.
Det bandylag som nuförtiden spelar i Göransson Arena. Konsuln släpper inte greppet om staden. Ständigt faller hans skugga över sandvikarna och deras barn.
Sist, men inte minst, betecknar S:et Socialdemokratin. "Mammas socialdemokrati är död", har jag skrivit på flera ställen. Och det är sant. Men en gång var Sandviken socialdemokratiskt impregnerad. Jag föddes själv in i den socialdemokratiska familjen.
Jan Lindhagen och Macke Nilssons miniklassiker från 70-talet, "Hotet mot arbetarrörelsen", fångade det socialdemokratiska (bruks)samhälle som var. Sandviken kunde ha använts som ett talande case. Det var, som sagt, då det.
Rör man sig i dag i centrum kunde man tro att man befinner sig i en evakuerad, övergiven stad. Att människorna flytt hals över huvud. Att staden är historia.
Från Sandviken härstammar Tomas Ledin. I valet mellan hans musik och kinesisk dropptortyr, skulle jag utan tvekan välja det senare.
BIld: Arbetarbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar