Passa på och se Messenger of the Truth (2013) på Netflix! En dokumentär, samtidigt ett viktigt tidsdokument om turerna som föregick de "realsocialistiska" staternas snöpliga fall, om den katolske prästen Jerzy Popieluszko (1947-1984).
Mannen som modigt predikade sanningen, utan att kröka rygg för den totalitära makten, vann det polska folkets öra, alltid mer än överfylld kyrka vid hans mässor i kyrkan St. Stanislaus Kostka i Warszawa. Inte sällan deltagare även från andra delar av landet.
Popieluszko stödde öppet den självständiga fackföreningsrörelsen Solidarnosc, fördömde alla former av förslavande av människan, knöt an till upprorsmakaren Jesus, manade de betrampade att hämta mod.
En nagel i ögat på politrukerna. I filmen framtonar han (se fotot) inte som någon bombastisk revoltör. Snarare beskedlig, balanserad, saklig, inga överord.
Kanske därför han kom att uppfattas som så farlig av stalinisterna. Det vilade något värdigt, för att inte säga upphöjt över honom. En Guds utsände till jorden och oss förtryckta. Maktens lögner och varningar bet inte på honom.
Hotades, utsattes för flera våldsamma angrepp, stenar kastades mot vindrutan på hans bil. Förföljandet trappades upp efter att storebror Sovjet officiellt uttryckt sitt missnöje med honom, säkert fruktade högdjuren i Moskva att frihetens smittande budskap skulle spridas över det ockuperade Östeuropa.
Popieluszko kidnappades, torterades, den massakrerade kroppen dumpades i ett floddrag. Brodern kunde i bårhuset identifiera honom endast med hjälp av födelsemärken. Så svårt torterad var han.
13 december 1981 proklamerade den uniformerade presidenten Jaruzelski undantagstillstånd (krigstillstånd sade mina polska vänner, tillika politiska flyktingar), många i Solidarnosc fängslades.
Jag aktiverade mig i den svenska stödkommittén, tillfrågades om jag inte kunde torgtala. Så när det lackade mot jul, snön föll allt ymnigare, samma gamla juldängor vevades om och om igen inifrån affärerna, stod jag på post utanför Tempo i Upsala med megafon i näven.
Formulerade spontant om det färdigskrivna talet i en mer känslosam riktning, hörde mig själv utbrista: - Betänk de fängslades familjer, deras barn, en jul i armod (regimen ströp matransonerna). Sentimental är svensken i juletid, det visste jag, insamlingsbössorna svällde.
Efter nyår blev det svårare att fylla dem. När pengarna gått åt till klappar. Och januari kom med snöd vardag.
Fyra förövare, tillhörande den polska, fruktade säkerhetstjänsten, dömdes till långa fängelsestraff, ingen satt av hela straffet. En av mördarna uppges (2013) vara kvar i Polen, medbrottslngarnas öde okänt, förutom en som bröt ihop psykiskt.
Fick den som stannade kvar vara i fred? Så där som jag ofta undrat om DDR. De forna plågoandarna, lämnades de i fred, i bostadsområden och på gator? Vid plötsliga, oväntade konfrontationer?
Vände alla som utsatts för dem blad, gick bara vidare?
Och alla som lydigt tjänar makten? Vem blir dess hantlangare, vem som helst? Du? Jag? Det påstås att det finns lite forskat om vem angivaren eller medlöparen egentligen är. Känsligt?
Riskerar forskaren att möta sig själv? (Lästips: Géraldine Schwarz: Medlöparna. En berättelse om Europas glömska, Albert Bonniers Förlag.)
Se filmen om en man som inte lät sig tystas tills han mördades. Den berör. Och väcker självrannsakandets stickande frågor.
Bild: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar