Fattiga behöver väl inte ha hund

Alltid efter att vi raskt promenerat invid laxrika vatten i Älvkarleby, sedan inmundigat lunch med mogen ungdom-rabatt på restaurang Kungsådran, kör vi genom centrum, passerar ett radhus där de boende med något enstaka undantag togs av tsunamin i Thailand julen 2004, oerhört svårt att föreställa sig. 

Därefter passeras kyrkogården med Stig Dagermans grav, hans egna rader på stenen om "hur fort blir lönnarna gula / som lyser vår vandring i parken". 

Samtidigt som jag skriver detta har hösten försiktigt börjat glutta fram bakom den allt regnigare sensommarens ena hörn - och lönnarna kommer snart att stå gula. 

"Den vår de svaga kallar höst", som Karlfeldt skrev. Men jag vet flera som älskar hösten, förknippar den med harmoni och ro.

Dagerman, som medverkade i den syndikalistiska tidningen Arbetaren, kunde vara bitsk i sina Dagsedlar som han kallade dem:

"Lagen har sina blottor / Hund får de fattiga ha / De kunde väl skaffa sig råttor / som är skattefria och bra."

Drog han vasst till med när någon ondgjort sig över vad densamme ansåg vara alltför generösa bidrag till de behövande. Det kunde vara idag. Men med en viktig reservation: bara när det gäller infödda svenskar. Utifrån kommande får ha hund, för att tala symbolspråk. 

Och det är denna särbehandling av infödda - som skött sig, som min socialdemokratiska mor sa, jobbat hela livet och betalat skatt, men sen får nöja sig med en låg pension och inga frikostiga bidrag - som med rätta framkallar indignation hos vardagsverklighetens folk. 

Jag snappade upp denna indignation, när jag häromdagen åkte anslutningsbuss efter en dagtur till Eckerö, skrev på min blogg om det. En reaktion - en signifikant sådan - löd: trots låg pension har de indignerade uppenbarligen råd att åka på Ålandskryssning och köpa öl. 

Kommentaren bekom mig illa, missunnsam och politiskt snedvriden. 

Inte första gången jag tänker: makten kan sova lugnt, orättfärdigheten kommer att bestå. Inget uppror att vänta. De som kunde - och borde - göra uppror slår nedåt, inte uppåt. Vi håller varandra nere. 

Filosofen Hegel menade att herre och slav skapar varandra, förtryck och underordning är en relation, herren är intet utan sin slav och tvärtom. Jag menar att slavar skapar slavar, självförtryck råder, vi internaliserar makten, över- och underordningen blir som ett naturtillstånd. 

Herren kan luta sig tillbaka och se på.

Och så har det alltid varit. Genom historien samma mönster. Det är sorgligt. 

Bild: sverigesradio.se