”Jag har bott vid en landsväg hela mitt liv, och sett människor komma och gå.” (Edvard Persson)
Jag bor på en holme där man förr såg stora fartyg komma och gå. En holme i förlängningen av en stad känd för sitt folkkära hockeylag och en halmbock som brinner.
Det ryktas att inte alla hus på holmen är ordentligt pålade. Vad det skulle kunna leda till, vet jag inte. Kanske finns det skäl till oro i de svåra ovädrens - klimatförsämringen som det paniskt varnas för - tid. Marken som husen vilar på tydligen lerig och sank.
Innebar ett risktagande att uppföra bostäder på den, underförstås det när olycksbådande rykten sprids. Men penningen och profiten går som bekant före apokalyps och allt annat. Och vi som bor här låtsas som om det regnar, en i sammanhanget olämplig liknelse.
Grannen H som rör sig allt sämre och i likhet med många andra inom kategorin "mogen ungdom" har börjat använda stavar som hjälpmedel, gjorde sig en massa pengar på jag vet inte vad.
Skaffade sig ett riktigt flådigt flytetyg - rena lyxkryssaren i flermiljonsklass - som aldrig lämnar sin plats vid kaj. Måste kosta en hel del att dygnet runt och året om ha den liggande där - för att aldrig sticka ut på Östersjöns vågor i fjärran. Bortom övergivna, rostade lyftkranar.
Jag har aldrig frågat hur han tänker om sin båt. Men nyfiken på detta icke-avseglandets projekt. Varje förmiddag, samma tid, H på väg till båten för att pyssla med den. Utan den vore nog änklingens liv tomt.
Så som måsarna skriat denna pandemiska sommar har jag aldrig hört tidigare. Jag spekulerar om det kan ha fötts ovanligt många ungar som föranlett en hård kamp om revir och föda.
Skriandet kan börja mycket tidigt om morgonen, störa den sömn som i mitt fall äntligen infunnit sig. Ändå tycker jag om måsars läte. Det signalerar hav och dunket från fiskebåtar, som västkustens gamäng Lasse Dahlquist diktade om.
Blott femhundra meter bort järnvägsstationen. Lämnar jag holmen, vilket jag ogärna gör, är det för att knalla dit och sätta mig på tåget härifrån. Alltid söderut.
Arlanda inte mer än drygt en och en halv timme bort. Det lugnar när stadens trånga mentalitet sluter sig runt en att påminna sig om det.
Vetskapen om att min holmes gränser inte sammanfaller med min världs bidrar till att jag förmår hantera plötslig olustkänsla, som kanske en före detta kollega skulle definiera som rastlöshet.
Kollegan - med näsa för det säljbara - umgicks med idén att skriva om rastlösheten som sociologiskt fenomen.
Jag vet inte om det är ett generellt fenomen, att alla kan ridas av den. Jag vet heller inte hur hon tänkt angripa ämnet. Om hon avsåg prata med rastlösa människor, hur skulle hon i så fall ha funnit sina intervjupersoner?
Och om de kunde upphöra att känna sig rastlösa, medan intervjun pågick. Så att den kunde genomföras.
Håhåjaja. Inte lätt med samhällsvetenskap.
Ingen av mina strävsamma föräldrar förmådde sitta stilla någon längre stund. Det fanns alltid något att sätta händerna i, eller så fann de på något. Jag har varit likadan, oförmögen vara sysslolös. Även om jag, med tummen mitt i näven, inte ägnat mig åt praktiska saker som de.
Men inte längre så. Det bästa jag numera vet är att bara sitta i min utslitna gröna fåtölj, eller i pensionärskuvösen, och låta spridda funderingar presentera sig. Som väntade jag på något, utan att kunna ange mer exakt vad det är.
Det är som när jag skriver, väntan på infall som inte kan kommenderas fram. Så fungerar ju inte infall, de lyder inte. Nyckfullhetens lekfulla barn, bärs av oförutsägbarhetens vind.
Ingen idé därför att sitta och ”vrålrunka” som Strindberg uttryckte det, när det inte ville sig med skrivandet. Lika bra lämna skrivbordet, hitta på något annat. Jag citerade det ofta för mina uppsatskrivande studenter när de satt fast.
De skrattade generat till inför ordvalet. Titanen hade de inte läst, trodde nog jag var upphovsmannen.
Jag vet att jag bäddar för infall genom mitt sittande under skyarna, stillsamt väntande med datorn i knäet. Rastlös känner jag mig aldrig dessa stunder. Det finns ett namn på det inom litteraturen om kreativitet, jag tror termen är ”inkubation”.
Själv brukar jag säga att jag ”blir” med skrivandet, det är som om det bara seglar in. Som de stora fartygen förr gjorde.
Bilden på Edvard Persson: worldcinemas.org
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar