Jag har ont i magen

Jag läser i senaste Proletären, som på morgonen som vanligt dök upp i min e-post i digital form, om tystnadskulturen på offentliga myndigheter i Göteborg. 

I rapporten Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad? (författad av Anna Ekström, inte ministern, väl att märka) kartläggs genom ett femtiotal intervjuer denna sig alltmer utbredande "kultur". Den kan laddas ner via Proletären.

Direkt skrämmande att höra om vad som pågår, rapporten borde fungera som en skrällande varningsklocka, om det inte redan är för sent för dylika. Till saken hör att kommunledningen beställde rapporten, hur hanterar de den? Tar den sitt ansvar?

Jag är skeptisk, vågar inte tro någonting, hoppas på ett kraftfullt agerande från de folkvaldas sida. Inte längre. 

De anställda hotas till tystnad. Inget som helst stöd från chefer, måna om myndighetens anseende ("varumärket"), de anställda lämnas i sticket av samma chefer. Inget får komma ut, nå allmänheten.

Det är frestande skriva att de anställda låter sig tystas. Men vad skall de göra? Förutom att försöka skydda sig själva och sina närmaste. 

Bidragsförsörjning och andra typer av bidrag som de icke-självförsörjande kräver - enklast bara tiga och betala ut. Förtryckande hederskulturer - säkrast blunda och låtsas som ingenting. 

Blunda för uppenbara lagbrott. Barn och kvinnor har det svårt, men överges således av dem som borde och har en skyldighet att ingripa.

De som hotar tar reda på var tjänstemännen bor, i vilken skola deras barn går, anställda fotograferas på väg in till sin arbetsplats. Rädsla urholkar effektivt myndigheternas sätt att fungera. 

De slutar att fungera, utövar inte det uppdrag de givits av oss skattebetalare. De mycket få medarbetare som vågar knysta kallas "rasister" av sina kolleger. Lugnast hålla mun, ligga lågt. 

Samtidigt läser jag att 1,6 miljoner gått ur Svenska kyrkan de senaste 20 åren, inte ett pip från ärkebiskopen som jag för länge sen förstått överger oss kristna. Landet avkristnas, överjaget saknas, de gemensamma värderingarna som skulle vara samhällets kitt. 

Detta land befinner sig i en utförsbacke. Parallellsamhällen, klaner, islamisering, dödsskjutningar. Det ligger alltför nära till hands att misströsta. Det är inte mitt land längre. Jag känner inte igen mig. Jag känner mig otrygg. Vart ta vägen?

Jag ser ingen statsledning. Jag ser ingen motståndsrörelse. Alla jag pratar med är uppgivna, vet varken ut eller in. Modlöshet och skräck - underminerande den kollektiva självkänslan. 

Och varje dag nya, nedstämmande uppgifter om vad som sker runt om i Sverige.

Jag har ont i magen. 

Bild: svenskakyrkan.se