Solskensstunder

Traumatiserande upplevelser kopplade till barndomen är psykoterapeuternas bord, särskilt psykoanalytikerna när de understryker de tidiga årens ärr som man har att leva med resten av livet. Bearbetat eller icke. Medvetet eller omedvetet. 

För den som söker sig till en analytiker kan många år av långsam, tålamodsprövande terapi vänta, utan att snabba resultat kan utkvitteras. Efterfrågar man dylika, om än övergående sådana med i bästa fall symtomeliminering, bör man ringa en av alla kbt:are som skär guld med täljkniv.

För ett antal år sedan hörde jag om det förbryllande, jag höll på skriva fascinerande begreppet maskerad depression. Människor kan på ytan verka må hur bra som helst, visa upp ett leende ansikte, men under är de deprimerade utan att fatta varför. 

Depressionen har framgångsrikt maskerat sig, bidar sin tid, kanske man kunde uttrycka det.

Det är väl en bias hos terapeuterna, nästan en yrkessjukdom, att fokusera på  det existentiellt negativa, tillvarons skuggsidor. 

Vill man förtränga det får man väl söka upp en sådan där Dr Feelgood som det går tretton på dussinet av, och matas med vad som kunde låta som eller borde vara självklarheter. 

För vem vill väl inte må bra? Förutom en infödd gävlebo med surhetsgen, drog jag nästan till med. 

Klockan är strax efter sju. Morgonpromenad på holmen, på sidan om världen, ingen syndaflod som i resten av stan. Klar och frisk luft. Powerwalkar som fjollträskarna kallar det. 

Utanför Trafikverket köar redan folk, även mörkhyade kvinnor med hucklen, för körkortsprov och den frihet bilåkandet innebär, och som Bolund och det symbolpolitiska gänget anstränger sig för att beröva oss. 

Måsungar trippar yrvaket omkring framför mina fyrtiosexor, inte särskilt rädda. En och annan snigel måste undsättas, flyttas till vägrenen. I fjärran Östersjön, gigantiska containerfartyg anlöper Fredriksskans. Kaffedoft från Gevalia, i det dofternas Gefle där jag har min postadress. 

En solskensstund, livet rymmer även sådana. Notera ordet även från en försiktig general, radikalpessimist brukar vännen Lars Ragnar säga, som insett att lycka inget bestående fenomen är.

Om blott tre veckor, om inte deltat, eller vad den senaste farsoten heter, sätter käppar i hjulet, väntar Tversted invid Vesterhavet, Nordjylland. Efter ett par års ofrivilligt och tungt avstående från den av Gud välsignade platsen som är som ingen annan. 

Det skimrande ljusets sällsamma landskap, Krøyerland. Som av osynlig hand anlagt för bekymmerslösa solskensstunder. (Søren Krøyers levnad på St Laurentii Vej i Skagen var dock ingen dans på rosor.)

Den starka, svindlande känslan av att livet plötsligt känns värt att leva - är värt att leva! Borde kunna hällas på burk att framtagas under svarta novemberdagar. 

Varför har nätterna inga namn, undrade Göran Palm, betitlade en bok så. Varför har livets ljusa stunder inget namn? Nu har de det.

Bild: Flickr