De intelligenta samhällsfienderna

I tjänsten vid högskolan ingick att handleda studenter på distans. Kommunikation enbart via datorn, vi träffades aldrig IRL. Flera av dem på distans handledda satt internerade med långa straff. Rent generellt kan jag konstatera, att studiemotivationen var hög. Och vad skulle de annars göra bakom murarna än studera? Om de hade huvud till det. Tid fanns ju.

Särskilt minns jag en fånge på Kumla. Dömd för mord till 18 år. Med rabatt landade straffet på 12 år. Skrev en magisteruppsats i företagsekonomi. Utomordentlig begåvad person, lätt att ha att göra med, arbetsvillig och lyssnande. Uppsatsen en av de bättre jag någonsin handlett. Författaren var självgående och initiativrik, exakt en sådan som jag önskade ha i min krävande roll som handledare. 

Han uttryckte oro för vad han skulle syssla med efter avtjänat straff, tidpunkten närmade sig. Kunde han bli doktorand? Jag hade läst om att den kände brottslingen Tony Olsson skrev på en självbiografi. - Kan inte du göra som Tony Olsson och skriva om ditt liv? Den handledde tände på idén: - Jag skall höra med Tony om hur göra, han sitter tre dörrar bort. Vän till mig.

Tony Olsson dyker upp med tillsammans med sina förtrogna Mats Nilsson, Andreas Axelsson samt Jackie Arklöv i den bok jag just nu sträckläser i mitt sökande efter att förstå hur det totalitära uppstår medan demokratin förbleknar: Nazisten som teg. Drömmen om att skapa högerextrema terrorceller i Tyskland och Sverige (Norstedts 2017). Författare Christoph Andersson och Andreas Förster. Den senare specialiserad på Stasi och tysk säkerhetstjänst. Avslöjat hårresande saker om hur Stasi skrupelfritt arbetade utanför landets gränser. 

Infiltrationen och hur de av författningsskyddet finansiellt understödda högerextrema grupperna, cellerna, verkade i östra Tyskland efter Murens fall är skrämmande läsning. Och jag undrar över motiv och bevekelsegrunder. Hur långt de var beredda att gå från skyddets sida. Jag tänker att de nästan måste betraktas som medbrottslingar, medskyldiga. Eller var går gränsen? Kuslig läsning. 

Terrorcellernas medlemmar rekryterades från miljonprogrammets trista betongområden som uppfördes under DDR-tiden. De ger inte ett särskilt intelligent intryck. Indoktrinerade från förskolan och uppåt med socialistpropaganda i DDR, men bekännande sig till den nationalsocialistiska ideologin. Hatande invandrare och judar, dyrkande Ledaren. Under DDR: höll de bara masken, eller? Man inser att DDR satt inte särskilt djupt hos många medborgare. Läpparnas bekännelse, inget mer. 

Däremot som intelligenta, mycket  till och med, framstår Olsson och kompani. Med undantag för Arklöv, den grymma bödeln från 90-talets Balkankrig. Trots att de övriga ser honom som ”neger”, deras eget uttryck, får han vara med i projektet. Han är ju vapenkunnig. Och villig mörda. Han, den sedan adoptionen mentalt skadade och ensamme, glad få vara med.

Ideologiskt medvetna svenska nationalsocialister. Den vita, ariska folkgemenskapen skall installeras, demokratin avskaffas. Med terror och mord. Intelligenta och pålästa, intellektuellt begåvade men manipulativa och förslagna. Känslokalla. Sociopater ända ut i fingerspetsarna.

Lurade skjortan av Lars Norén och chefsproducenten Isa Stenberg på Riksteatern. (Bilderna ovan.) Genom att deltaga i Noréns, vad man frestas betrakta som omdömeslösa teaterprojekt 7:3. Tanken var att genom att spela med, skulle de rymma när tiden väl var mogen. De räknade snabbt ut att Norén kunde vara dem behjälpliga, han var den nyttiga idiot de behövde. Och som vi vet slutade det med mordet på poliser i Malexander.

Norén och Stenberg blev totalt förda bakom ljuset, jag höll på skriva förförda. Mötte svårt kriminella, imponerades av att dessa var belevade och intelligenta, gav och tog argument. Lät alla tala till punkt. Kunde föra sig. 

Även kriminalvården förefaller fruktansvärt lättlurad och naiv, beviljade semester (!) med skidåkning och afterski. Permission utan övervakning. Leasingbil, eller om den nu inköptes. Ingen, med något enstaka undantag, var kritisk eller ifrågasättande av vad som pågick. I så fall avfärdades den skeptiske med lämplig etikett.

Kanske samma naivitet och godtrogenhet som präglat bemötandet av ”barn” från Afghanistan eller utbetalandet av miljonbelopp till ”personliga assistenter”. Lär man sig aldrig något? 

Goda och politiskt korrekta skall vi vara. Men på nazister som Olsson och hans gelikar biter inte hoppa av-program, körkort och bostäder. En snäll och förstående attityd från samhällets sida. De är övertygade, vet vad de vill. Skyr inga medel. 

Den heterogenitet som präglar den samtida nationalsocialismen, om vi nu kan tala om den på det sammanfattande och övergripande viset, kan nog sägas äga en motsvarighet i den dåtida under Hitler. Råskinn blandat med ideologiskt övertygade och intellektuellt lagda. Opportunister med idealister. De senare de allra farligaste för den som vill bevara det nuvarande samhällssystemet. 

De uniformerade skränfockarna på Göteborgs gator är således inte de farligaste. Utan hjärnorna. De som inte har något behov av att narcissistiskt skryta med sina attentat, de behöver inte synas eller få kredit som det heter på dålig nysvenska. Dåden enbart medel i det stora projektet. Ändamålet helgar medlen, ett människoliv betyder i det perspektivet inget. 

Likheterna med IS-terroristerna förtjänar en längre utläggning. Men det får bli en annan gång.