onsdag 6 september 2017

Morgonjoggning i Mellanlandet



Morgonjoggning på stranden utmed Indiska oceanen som rullar och rullar med blåskimrande vågor. Långt därute simmar hajar och valar, jag ser dem inte, men vet att de finns där. Däremot fångar blicken enorma fartyg, lastade med containrar. Många som joggar om morgonen, hälsomedveten medelklass. Vuxendop försiggår nere vid vattenbrynet, vita särkar. Jag hänger fram mitt silverkors utanpå Adidaströjan, viktigt för mig att markera och försvara, stå för min kristna tro. I en värld där vi kristna förföljs och dödas i namn av det heliga kriget mot oss. 

Varmt och skönt i luften. Behaglig hinna lägger sig på huden. Klockan strax efter 07:00. Prognosen säger 31 grader under dagen. Långt till rusk och höst i avlägsna Sverige. Jag längtar sannerligen inte dit. 

Jag får samma känsla som när jag befinner mig i Tversted i Nordjylland, invid Vesterhavet: evighetskänsla. Mitt liv är så försvinnande kort, så snöpligt kort. Och jag påminns om det ständigt, när släktingar och vänner i en ojämn ström går bort. Havet med de rullande vågorna fanns här långt, långt före mig. Och kommer att finnas kvar långt, långt efter mig. 

Sinnet oroas inte av denna insikt. Snarare fylls jag av lugn och harmoni, förnimmer att jag ingår i något som är mycket större och mer beständigt än Skriftställaren med sitt mitt korta liv. Jag tröstas - under de outgrundliga afrikanska skyarna. 

Samtidigt hör jag i radion om Nordkoreas kärnvapentester och Trumps hotfulla ord. Eländiga mänskliga varelser, hur ni håller på. Att ni orkar. Destruktiva krafter som det vårdslöst leks med. Den gemensamma jordkulan kan snabbt förintas och allt som därefter återstår aska och tusenårig vinter - om det trycks på ödesdigra knappar.

Jag minns hur den indiske nobelpristagaren, jag tror åtminstone att han tilldelades priset, Tagore skrev om stranden som liggande mellan det mäktiga havet och människornas boningar. Mellanlandet. Jag använde uttrycket i ”Livbok”, för att beskriva den svårhanterliga känslan av att som svårt cancersjuk befinna sig mellan de levandes och de dödas rike. Utelämnad och försvarslös i ett ensamhetsskapande mellanland, ingen annan bor i det, ingen att dela ensamheten med. 

Jag minns samtidigt att den engelska objektrelationsterapeuten, Donald Winnicott, en mycket sympatisk man med sin humanistiskt färgade och ljusa teori om möjligheten till mänsklig utveckling och frigörelse, har använt tanken om ett mellanland och därvidlag talat om den frihetens zon mellan barnet och modern, som det förra kan leka i. Därmed skapa ett frigörande avstånd till den moder som besitter makt över barnet. Även vuxna kan skapa sig ett mellanland och leka, nota bene. Möjligheten till tankens frigörelse finns alltid!

Återvänder i Toyotan tillbaka mot stadsdelen Morningside i Durban och det trivsamma huset på Farrell Road för dagens första kaffe till apornas tjattrande i träden. Vid rött ljus som vanligt tiggarna. Jag låter mig bevekas och gör ett undantag, skänker några rand till en utmärglad, vit man. Genast artigt från honom: - Thank you, sir!  

Denna värld som kunde vara paradiset på jorden. Men som förmörkas av krigshot och klassklyftor. Så förbaskat onödigt, egentligen. Stunden på stranden är som en parentes. En välsignad sådan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar