Kalla mig inte romantiker!

Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden! Vilhelm Moberg

Text om Ola Hansson, poet men mycket mer än så, mejlad till kulturredaktör Clemens på nättidskriften Opulens i Skåneland. Jag är, i och för sig, glad för texten.

Men när den väl gått iväg - ofta händer det, som nu, att jag skyndar på, försummar att tänka efter före, genast känns det fel - grunnar jag självkritiskt på om jag inte skamlöst ägnat mig åt att romantisera och förljuva den flydda tid som var Hanssons. Aldrig komma den åter.

Romantisering av hur de glada gossarna bekymmerlöst framlevde sina dagar och nätter i metropolen Malmö och de lärdes Lund. Romantisering av hur universitetsstudierna bedrevs. Långt före studielån och fasta studiegångar, studier som hölls i ordets bästa mening fria. 

Ta examen och kvittera ut något slags intyg på det. Varför? Då måste man ju lämna universitetet! Kastas ut till en själlös existens i någon lika själlös håla - och försmäkta. Inget för sanna livskonstnärer med vindfyllda segel av drömmar. Äventyret väntar!

Ett universitet fjärran från dagens arbetsmarknadsanpassade, nyttoimpregnerade variant. De två kan inte jämföras på samma dag. 

Hansson har jag läst på nytt för att med hjälp av honom fly den samtid som skaver. Jag stannar till, tänker ett snäpp längre - och klokare. Varför avfärda det som romantik, få det att framstå som något man inte bör ägna sig åt? 

Nostalgiskt omtöcknad, lustfylld med ett klappande hjärta? Ja, men klarsynt.

Kanske borde jag istället poängtera att jag sökte och fann ett ideal, hur det borde vara. Hur livet borde levas. När det tas på allvar, riktigt och djupt allvar. Hur universitetsstudier borde vara upplagda. Hur det borde vara att ligga - som det hette - vid ett riktigt universitet. 

Om aftonen ser jag, medan jag spisar Bratwurst, en dokumentär på Netflix om Richard Burton, en av Wales stora söner. Jag får för mig, kanske påverkad av den text jag skrivit, att idealet för hur livet borde levas, det fann han på scenen främst, även i filmerna, om än i mindre mån. 

Blott femtionio år blev Burton, född Jenkins. De sista åren mådde han allt sämre borta i schweiziska Céligny, där han bodde.

Ett våldsamt drickande kostade på. Som mest tre helpannor om dagen. (Han kunde agera berusad, tappade inte repliker under rusets inflytande, känd för ett extremt gott minne.) De där begåvade kisarna från Wales, de spottar inte i glaset. 

Do not go gentle into that good night. Dylan Thomas, poetiskt geni, också walesare. Han blev väl inte ens fyrtio, om jag inte missminner mig.

Ideal och verklighet. Är det inte detta motsatspar som vi alla, arma människor, brottas med under den korta jordavandringen? 

Det vill säga om vi inte ger upp, faller till föga, domineras helt och hållet av realitetsprincipen, okänsligt eliminerar den förra, glömmer oss själva - ratar det genuina livet.

Kalla mig inte romantiker. Kalla mig i så fall idealist. Om jag nu skall kallas något. Längtan efter det som inte är. Men borde vara.

Bild: popularhistoria.se