Årets bild!

 

Jag begick misstaget att ha tv:n på under det stora spektaklet, livligt påhejat och minutiöst bevakat av statstelevisionen. När justitieministern, med fog kallad Bagdad Bob, skulle förtroendeprövas i riksdagen. Det förtroendet har han väl för sedan länge helt förbrukat. 

Utgången given, blott spel för gallerierna, det förslavade folket. Kakabaveh tilläts ikläda sig en huvudroll. Vad hennes spretiga utläggning i talarstolen gick ut på, är jag inte man att reda ut. Det som iscensattes i kammaren rena såpan, om ni frågar mig. 

Skattefinansierad såpa, nota bene. Bara reklaminslagen som saknades. 

Egentligen inte ett dugg roligt att bevittna. Inte ens underhållande. Väljarförakt från den maktberusade regeringens sida. Oppositionen gjorde i princip helt rätt. Tog äntligen sitt ansvar, när regeringschefen, ytterst ansvarig, inte förmådde göra det. 

Statsministern kunde svalt förtreten, släppt på prestigen, avlägsnat Johansson, denne vandrande katastrof till brottsobekämpare. Inte låtit det gå till omröstning, med resultat givet på förhand. 

När jag höll mina kurser i ledarskap, brukade jag föreläsa om "isbergsfenomenet". 90 procent av vår mellanmänskliga kommunikation, det vi "sänder ut", sker "under ytan", den är icke-verbal. 

Så vill man lära sig något om en annan människa, måste man börja med att noga observera hennes kroppsspråk.

Jag brukade illustrera med manliga gästföreläsare som ställer sig framför studenterna med händerna djupt nedstoppade i byxfickorna.  Känner efter om jylfen är uppdragen. Backar in mot väggen som om ryggen måste hållas fri. Svordomar kan höra till bilden. 

Ett kroppsspråk signalerande antingen nonchalans eller osäkerhet. Kanske både och. 

Kroppspråket är betydelsebärande, avslöjande. Även rösten. Hos vissa ligger den alldeles för högt, pressad och ansträngd, inte förankrad och "hemma". Hos andra, framförallt tv- och radiomänniskor, avslöjar den att de fastnat i adolescensen. 

Lägg till ett slafsigt språkbruk: "tjejer" om medelålderskvinnor, "kolla", "partaja" och annat otyg.

Härom morgonen höll jag på att få spader när jag sömndrucken råkade ratta in Mix Megapol på transistorn. En kvinnlig, förvisso icke lastgammal programledare tog ut de larvigaste av svängar. Lyssnar de aldrig på sig själva? 

Men de hör väl inte, det är "normalt" att låta så där infantilt lallande. Minns inte vem som skrev om samhällets förbarnsligande, kan det ha varit Christopher Lasch? Civilisation i kris.

Nå, mycket talande för en kroppsspråksfokuserande var bilderna från ögonblicket efter att Morgan Johansson klarat sig. (Se ovan.) Han kramar glatt om en motvillig statsminister. Hon ser det inte själv. Iskyla, helst hade hon avstått den där kramen, det signaleras. Årets bild!

Jag skulle använda henne som case om jag fortfarande undervisade om ledarskap. Hennes sammanbitna läppar, snart far de väl in i ansiktet. Blekheten - och då syftar jag inte på huden. Ett tydligt exempel på en ledare som inte är någon. Otrygghetsskapande. 

Ibland olyckligt impulsiv, när hon blir arg. Omdömeslös, förmår inte behärska sig, hotade med att regeringen skulle avgå i samband med Morgan Johansson och omröstningen. Konsekvens- och riskanalys kan hon inte stava till. Proaktivt ledarskap vet hon inte vad det är.

I avsaknad av allt vad pondus och auktoritet heter. Motsatsen till karisma. Och hon skall ta oss in i Nato...

Bild. Dagens Industri