"Vi sätter färg på Liseberg." Programmets signaturmelodi, komponerad av en stockholmare (!), Lasse Berghagen. Ett pekoral i klass med låten där han hyllar Stockholm, "en blandning av sött och salt". Mein Gott! Släng dig i väggen, Ledin. Du har konkurrenter.
En kväll per säsong plågar jag mig, på ordination av min inre terapeut, igenom Lotta på Liseberg i TV4. Med upprepade irriterande, förfäande reklaminslag och hela molevitten. Bejakar därvidlag min sadomasochistiska läggning, min elaka sida, om man så vill.
Ett reningsbad.
En bra sak, det får man ändå ge produktionen, jämfört med Skansen-allsången är att några fjantiga VIP-platser tillhandahålls inte på Liseberg. Inga kändisar som inhägnade, skyddade från allmogen, sitter och glassar på parkett.
I måndags, vid säsongspremiären, fullsmockat på Liseberg. Det skall ju vara glatt och go´ stämning, vi är ju i Glenn Hysén-land ("har ni de bra, göbbar, eller?"), den orubbliga premissen för programmet.
Duracellkaninen Lotta Engberg driver, iförd entusiasmens gladhysteriska mask, på för fulla muggar, tillåter inga avvikelser, väntar inte in publiken.
Vem förmår stå emot hennes burdusa charmoffensiv? Hon är värre än Lill-Babs när hon skyddslöst kastar sig över sin publik, glider ned i knäet på gubbar och tanter, sticker upp en mikrofon i plytet på dem, involverar dem vare sig de vill eller inte.
Trollbinder? Snarare ett gisslantagande. De utsattas miner signalerar skräckblandad förtjusning. Vad gäller den eventuella förtjusningen förblir jag tveksam. Men alla, få undantag, tjoar med. Vågar inget annat inför kameran.
Och släktingarna därhemma i stugorna, om de har TV4.
Plötsligt minns jag mina italienska utbytesstudenter som reagerade på svenskarnas kroppsspråk. Så stelt och tillbakahållet. Inte som italienare. Blev det för stillsamt under ett pass, uppmanade jag dem följdriktigt: "Bete er som italienare!"
I måndags var det publikt stelt, ack så stelt. Som om ett gäng, oavsett ålder, artrosdrabbade och rörelsebegränsade halvmumier kallats in under glättighetens fanor. Kanske Fonus riks årsmöte sammanföll just denna afton med allsången? Kanske hade de gått fel?
Och så falsksång. Ett allsjungande folk, vi är ju kända för det, men falsksjungande så in i baljan, röster som sticker iväg åt alla håll likt skadeskjutna fåglar. Det var visst en körledare från norr som hävdade att alla kan sjunga. Pyttsan.
Skulle man drista sig till att fälla ett omdöme om det svenska folket på basis av kroppsspråk och sångförmåga, använda Lotta på Liseberg som ett informativt, föga vetenskapligt case - tja? Ett lydigt, välanpassat och strikt tuktat folk.
Som kaoset ute på Arlanda. Vi köar. Timme ut och timme in. Snällt och välkammat. Utan att bli topp tunnor, slå näven i bordet, vägra låta oss behandlas som en fårskock. Som väntade vi på Godot. Snarare nya order. Medan vi håller ögonen på varandra så ingen smiter före.
Rena lydnadsexperimentet med för makten synnerligen gynnsam och lovande utgång. Nato-Magda och hennes regeringstaburetterna älskande kumpaner kan sova lugnt. Detta folk är förslavat.
Charlotte Perrelli en av gästartisterna i måndags. Jag måste ha slumrat till, öppnade ögonen, tyckte mig, utan förvarning, beskåda en avatar i rutan. Släta, plastiga anletsdrag, snitsade bryn. Ruskigt otäckt, närbild. Så där som ABBA-avatarerna i London. Föreställer jag mig.
Nå, nu är kvällen avverkad. Sadomasochisten får gå och gömma sig igen. Tillfredsställd. Och publiken? Den lär återkomma nästa måndag, tjoa med och falsksjunga när Lotta så befaller med mikrofonen i högsta hugg. Törs inte annat. För sådana är vi svenskar, Arlandamänniskor.
Bild: bio.nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar