Den alldeles för tidigt framlidne, han led av hjärtproblem, Lawrence Anthony brukade samtala med elefanterna i reservatet i Sydafrika. (Läs hans bok The Elephant Whisperer.) Särskilt med den kloka matriarken som han en lång stund dagligdags konsulterade.
Att hans hustru, den i Paris uppvuxna Francis, skakade på huvudet hindrade honom inte. "De förstår vad jag menar." När han dog sörjde elefanterna. Varje år på hans dödsdag hedrade de samfällt honom genom att marschera upp till boningshuset, stod där värdigt i samlad tropp.
Under en biltur var en rasande, revirbevakande unghanne på väg att attackera dem. "Ser du inte att det är vi! Det är ju vi!" Vrålade Lawrence samtidigt som han ställde sig upp i bilen. Och unghannen backade. Det var ju Lawrence och Francis! Inga fiender.
I den finska filmen Barmhärtighetsmördaren (SVT Play, affisch ovan) möter vi en butter social bilmekaniker som anlitas för att avliva djur. Samtidigt passar han på att ge ägaren en avhyvling som heter duga. Efter att ha avläst djuret ifråga, blivit både bekymrad och ilsken.
En har hållit sin katt som "innekatt" i en liten lägenhet - när en katt behöver minst ett en kilometer stort revir för att må bra.
En kvinna med ett ensamt marsvin (i trång bur). Undra på att det lider! Marsvin behöver kompisar, andra marsvin.
En olycklig, uppgiven hund med anemi, inte långt kvar.
Så kallade "husdjur", pets, av omdömeslösa människor illa behandlade, kanske i god tro. Inte vetat bättre. Inte tagit reda på vad djuret behöver. Använt det för egna syften. Som under pandemin med valpexplosion, människor skaffade fyrtassade de nu vill lämna ifrån sig.
Jag tycker om att stillsamt promenera bort mot det naturreservat som ligger ett par kilometer från bostaden. På vägen dit, nedmonterade Gävle Galvan passeras, kraxande kråkor i träden. En spång leder över vatten kopplat till Östersjön. Mycket att se och lyssna till, ta in.
Ett årligt återkommande svanpar, om det inte är ett nytt varje år. Vita och stiliga, majestätiskt flytande på vattnet. Skränande fiskmåsar. Änder, som inte närmar sig för att tigga mat.
En gång såg vi en säl dyka upp, lika snabbt försvinna. I snön om vintern fotspår efter utter.
Jag tilltalas av tanken på det vilda, djur bortom mänsklig kontroll. Jag vet, jag romantiserar inte, den dagliga kampen för föda och överlevande undkommer de icke. Men i en mening ändå friare än vi människor.
Som egendomligt nog frivilligt låter låter oss kopplas och inburas. I relationer. På arbetsplatser. I tankemönster. Fastna i skuldfällor.
Man kan bara göra en Francis. Skaka menande på huvudet. Instämma med Titanen: "Det är synd om människorna."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar