Tänk inte så mycket!

Cogito, ergo sum

- Varför tror du att du inte gör några mål?

- Jag tänker för mycket. Och då går det inte.

Pausintervju i C More med ett välavlönat hockeyproffs som inte "levererar". Jag låter honom förbli anonym. Men han är förvisso inte unik. Det skulle förmodligen kunna vara vem som helst i SHL som nätandet går knackigt för. Och som skulle svara samma sak. 

En riktig hockeylirare tänker tydligen inte. Eller kanske snarare: bör inte tänka. Då blir det inga mål. Instinkt och känsla! Gör som ni blir tillsagda, inget mer. Nog minns ni väl den där Berglund, förbundspamp och inte Bulan!, som nedlåtande kallade hockeyspelarna "drängar"? 

När vi skulle sparka igång utbildningen i Sport Management vid Högskolan i Gävle avrådde Jonas Berqvist från det. Alldenstund han fick höra att en målgrupp var Brynäs spelare. I korthet gick hans invändning ut på att hockeyspelare saknar läshuvud. 

Eftersom han själv framgångsrikt dansat fram på isen både i och utanför Sverige, borde vi kanske utgått ifrån att han visste vad han snackade om. Men hans synpunkt hindrade oss inte från att sjösätta utbildningen.  

Och inte var deltagarna puckade (!), snarare motiverade, engagerade och nyfikna. Roliga att samarbeta med. Bland dem legendarer som Ove Molin, Janne Larsson och Tommy Sjödin. Väckte stor uppmärksamhet när de rörde sig i högskolans lokaler. 

"Sitter du bara där rakt upp och ner och tänker?" Och så uppmaningen: "Sätt händerna i någonting så mår du bättre!" Som om tänkandet vore tätt sammankopplat med att man inte har det bra. Flinkt arbete leder snarast till vilan. Bonad i mitt föräldrahem.

"Det man inte har i huvudet, måste man ha i händerna", som slöjdlärare Lööf förnumstigt sade. (Vi tjuvringde honom: - Är det Lööf på Smedsgatan? - Ja? - Ut och sopa, då! Lur snabbt på.)

Nog har jag, det ska ovillkorligt tillstås, en tendens att "bara" sitta och tänka. Grubbla, titta in i huvudet. Låta tankarna komma och gå som de vill under skyarna. Njutningsstunder. Jag kan länge sitta så. Jag lovar. 

En kusin till mig, ett brukets barn med samma bruks tunga arv, skämdes för dylikt försjunkande, gömde sig bakom en bok om trädgårdsskötsel. En "nyttig" bok, annars skumt. Det var bara det att hon höll den upp och ner, upptäckte äkta maken. 

Problemet med Adolf Eichmann var att han inte kunde tänka, eller inte tänkte, enligt Hannah Arendt med en självklar plats i den kosmopolitiska intelligensaristokratin. Skolad, som alla judar, i tänkandets konst. 

Spetsade sitt tänkande med att studera för filosofen Martin Heidegger i Freiburg, ett tag nazisympatisör.

Därmed, antar jag, blev det möjligt för Eichmann att kliva in i ett moraliskt tomrum och oreflekterat medverka till massmorden. Vänta nu, vad med doktor Mengele? Han kunde ju tänka, ingen dumbom. Ändå i samma tomrum. Så sambandet förefaller inte självklart.

Och alla dem som Christopher Browning intervjuade och skrev om? Helt vanliga, hyggliga och kloka (!) män i Hamburg som begått de värsta skändligheter på östfronten. Poliser, socialdemokrater vissa. De förstod inte vad de hade gjort för fel, samvetet var enligt dem rent. 

PS. Sport Management, som väckte mycket stort intresse i en region - ja, inte bara i regionen - präglad av elitidrott, lades ganska snart ner. Man kan spekulera över varför. Högskoleledningen kanske inte kunde tänka...