Har jag blivit för snäll?

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla." Hjalmar Söderberg, Doktor Glas.

Alla "normalt" fungerande människor vill väl bli älskade mest av allt? Nja, kanske inte alla. Ingen vill väl bli avskydd och föraktad? I så fall en egendomlig form av bekräftelse. (Osökt tänker jag Sture Bergwall.) Och det där med att ingiva människorna "något slags känsla"? 

Citatet, ofta används det, tycks mig inte alldeles glas(!)klart. 

Söderberg, en av svensk litteraturs största stilister, var i vissa avseenden en utstuderad, jävla skitstövel. Gentemot första hustrun Märta som han och hans diagnoshängivna, vitrockade kumpaner inom psykiatrin ödelade livet för. 

Ville Strindberg, vår störste rabulist och en tjänstekvinnas son, bli älskad? Jan Myrdal, en skriftställare i Strindbergs efterföljd, alltid på tvärs mot den goda smaken i det åsiktstrånga landet i Europas utkant? 

Om detta må man psykologiserande spekulera, särskilt i det senare fallet med den iskalla modern Alva. Tillsammans med maken Gunnar expert på känslolös, social ingenjörskonst. Men jag avstår. 

Trots att jag har läst Barndom, med sonens ocensurerade version av relationen med sina dagars upphov. Föräldrarna påstod offentligt att sonen hittade på, det hade inte alls varit som han mindes det hela. 

Dock, kärlekshunger och arg polemik, eller för den delen demagogi, verkar inte gå ihop. Man kan inte eftersträva att vara älskad om man vill att ens ord skall bita. 

Vad jag har märkt hos mig själv, vad som slagit mig på ålderns höst (floskel), är att jag inte längre skaffar mig vad jag vill kalla negativ energi. Genom att provocera, reta upp eller kanske helt enkelt bara undermedvetet göra bort mig.

Min store favorit, österrikaren Thomas Bernhard, som hatade sitt brunfärgade fosterland: "Nu har dom kackat dig i huvudet igen." Efter att hans altergo spårat ur vid en prisutdelning. 

I min kommande bok Infall återvänder jag till honom, denne blamagernas okrönte mästare. Jag är i detta avseende blott en blek epigon.

Ett tag roade och piggade jag upp mig - det kan kännas lite skamligt (min salig mor brukade med sträng stämma uppmana: "Sätt inte en ära i den egen skam, Lars!") att bekänna det så här efteråt - genom att slakta heliga kor. 

Det finns många sådana. Som att kritisera nationalhelgonet Astrid Lindgren, som jag hux flux fick för mig att göra i en artikel. 

Nä, fy, så beter man sig icke. Inte ostraffat. 

Det retade upp alla självbedragare som vill tro att de i den lyckligaste av barndomar växte upp i Bullerbyns konfliktfria paradis under äppelträden. Våga inte ta vår livslögn ifrån oss, din kanalje! Läsarstorm! Hudflängning av elake gossen Ruda! Rör inte vår Astrid!

Eller tilltaget med att benämna förskolelärare "dagisfröknar". Jag gjorde det i en krönika, det tog hus i helvete. Full orkan på nätet, facket och allihop krävde att jag skulle fråntas mitt uppdrag som krönikör. De skulle bara veta. 

Min kompis A på Sandvik, han sade "lektanter". Underförstått: inget riktigt jobb. Det tyckte han nog inte om mitt heller, vad det anbelangar. Riktigt jobb, det är ett fabriksjobb.

Jag visste precis vilka knappar jag skulle trycka på. (I blekfisarnas Konformistan är detta i och för sig ingen svår uppgift.) Kände jag mig svårt uttråkad eller less, tryckte jag på någon lämplig knapp. Och inhöstade genast välbehövlig energi. 

Det kunde också ske under trista avdelningsmöten, påminnande om likvakor, på högskoleinstitutionen. Fullkomligt meningslösa, förskingrande av dyrbar livstid. Tigande kolleger. F-n vet vad de satt och grunnade på. 

Och så vid ett tillfälle när jeppen som, utan all ledarskapsförmåga, var chäf - man inrättade ju posten "avdelningschef" - surrade förvirrat om "vikten av ett varumärke".

På en förment akademisk institution? Bara att dra till med: "Jag tycker att vi skall sätta en ära i att vara så onyttiga och obekväma som möjligt." Det förlät mig jeppen aldrig. Han knäckte nog en butelj skumpa när jag äntligen stämplade ut, vände högskolan och jeppen ryggen. 

Han försökte med mer eller mindre fula medel få mig att göra det tidigare. Icke minst genom att - underminerande - låta mig få veta att mina kolleger inte uppskattade mina kritiska skriverier. Vägrade upplysa mig, när jag krävde att få deras namn för direktkonfrontation. 

Det svenska pensionssystemet, med rätt (!) att jobba till sextiosju, blockerade jeppens illvilliga försök.  

Nå, jag har slutat att trycka på knappar. Kan bara konstatera, som redan sagt: jag får ingen energi av det längre. Åldern? Tröttnat? Resignerat? Eller vad? 

Jag minns den djupt saknade vännen Gunnar Adler Karlsson från Rom sista gången vi träffades hemma hos honom och Marianne, med oro i stämman: "Du har väl inte blivit för snäll?" 

Bild: rabensjogren.se