Anställningstrygghet får inte längre finnas här

Jag snappar upp ett vittnesmål från en H&M-medarbetare om den förhärskande arbetsmiljön i klädföretaget. I mina öron närmar det sig vad Irving Goffman benämnde som en total institution: stress, privata hälsoregister, inga jobbgarantier. 

En auktoritär ledning, fjärran ett modern ledarskap. Knip eller försvinn: ”Om man skall vara kvar på Hennes måste man säga ja och amen till allt som påbjuds uppifrån.” 

Såklart personen ifråga vill och måste kräva att få vara anonym. Annars straffas hon. Tystnad råder och tystnad skall råda. My way or highway. Vill du ha jobb? Glöm dina rättigheter! 

Tyvärr är det inte unikt, det som förmedlas. Utan pekar - alarmerande borde det vara - mot något generellt på samtida svensk arbetsmarknad. Jag har ju även hört om andra arbetsplatser från (företrädesvis unga) människor som jobbar där. 

Om usla villkor. Våga inte ställa några krav! Var glad om du får några timmar mot betalning! Hör inte av dig till oss, vi messar dig när vi behöver dig. Närsomhelst på dygnet.

Förr anställningstrygghetens arbetsmarknad. Åtminstone på papperet. Den av direktörer, och bakåtsträvande ideologiproducenter, förhatliga LAS urholkades ju redan från början med diverse inskränkningar. (Liksom den tandlösa MBL, snabbt gavs lagen namnet "Tutan".)

Och så har det bara fortsatt. LO hejar på. De arbetandes kamporganisation? Nej, en toppstyrd samarbetsorganisation. Ingående i en korporativ struktur - Mussolini en av upphovsmännen - med staten och näringslivets företrädare.

Jörn Svensson redde ut fenomenet i boken Korporatismen och den borgerliga klassdiktaturen (1969).

Den föränderliga verkligheten pockar på nya begrepp, vi finner i hastigheten sådana som sms-ekonomi och gigekonomi. 

Ekonomiska tillstånd, för många dåliga sådana, normaliseras i språkbruket som om de vore oundvikliga. Vi känner oss bekväma med dem, plötsligt är de införlivade i Svenska Akademiens ordlista. Därmed officiella och oproblematiska.

Ord som inte befriar, utan låser in. Orden inte bara speglar, de skapar en verklighet. I den meningen att vi börjar ta den förhandenvarande för given. Som det är, måste det enligt denna okritiska verklighetsföreställning vara. (Johan Asplunds tankefigurer.)

Varför skingras inte dimman, talas det inte klarspråk? Varför säger vi inte daglönarsystem? Timspring? Skutt? Slavekonomi? Varför faller vi även retoriskt undan, underkastar oss den politiska och ekonomiska maktens problemformuleringsprivilegium.  

Tillfällig, övergående anknytning normen. Du är inhyrd på ett  tidsbestämt, villkorat kontrakt. Jag vet att man på vissa hålla använder det positivt klingande uttrycket "konsulter" om medarbetarna. In när du behövs, ut när du inte gör det.

Den fasta anställningens trygghet, med vidhängande förmåner som borde vara självklara för alla arbetande, rycks undan. 

Klockan är tillbakavriden hundra år. Man förväntas lydigt stå till den nyckfulla arbetsmarknadens förfogande. Inga skyddsnät får störa "marknadskrafterna" och godtycket. Det är arbetsköparens laglösa marknad, facket dansar med.

Även professionella är under hot: journalister, läkare, universitetsanställda och andra. 

Rapporter från före detta kolleger på Högskolan i Gävle får mig att tacka min lyckliga stjärna att jag inte är kvar. Det har bara blivit allt värre sedan min tid. Och det var illa redan då. (Läs gärna: https://fib.se/huvudet/kritisk-diskussion-ar-chanslos-nar-makt-avgor-allt/) 

En deprofessionalisering sker, har pågått länge - mycket medveten strategi från arbetsköparnas sida. Ingen går säker. Och rädsla gör dig foglig. Även den mest välutbildade.

Förr skulle man vara en Stann-Anders, inte en Hopp-Jerka. Det var då, det. På dagens arbetsmarknad trängs löshästar och daglönare. De som tillhör prekariatet (begreppet påstås myntat av Guy Standing, om människor som befinner sig i ett prekärt läge) växer i antal. 

Arbetarklass och lägre medelklass trycks ned i prekariatets utsatthet och maktlöshet. Där ingen solidaritet gror. Inget organiserande. Inget kollektivt tänkande. Glöm allt vad fackförening och gemensam kamp heter. Du har bara dig själv. Du ensam mot arbetsköparen.

Ken Loach´s film Sorry, We Missed You (2019) fångar denna hänsynslöshetens arbetsmarknad med otrygga människor som stressar likt skållade råttor. Blir sjuka på kuppen. Familjeliv som går sönder.

Vad göra? Kasta in handduken? 

Enda alternativet: inrättandet av en grundtrygghet i form av medborgarlön för att öka människors frihet - friheten att välja bort ofrihet. Men ingen politisk kraft av betydelse driver frågan. Alla försvarar i praktiken otryggheten. 

Och socialdemokraterna fortsätter att mala på om "arbetslinjen" som om de trodde på det själva. Inte bara de, även moderaterna och "oppositionen".

Fotnot: Mina medborgarlönsböcker (från 1995 och 1996) kan tyckas "gamla". Jag håller dem för att vara aktuella. Mer än någonsin.

Bild: NE.se