måndag 6 juni 2022

Insomnia och ett centraleuropeiskt sinnesmörker











Under en inspirerande tid har jag intensivt levt med Imre Kertesz´ dagboksroman Den sista tillflykten. Jag är i vanliga fall en snabbläsare, ända sedan åren med små barn i Upsala. Jag passade på att beta av kurslitteraturen när döttrarna vilade eller upptogs av sina lekar. 

Men denna gång har jag bromsat in läsningen. Boken förtjänar att du stannar till, låter den täta texten sjunka in. Det är ingen bok du bekvämt plöjer. Ett vittnesmål, jag höll på att skriva "testamente" från en åldrad, centraleuropeisk intellektuell. Alltmer skröplig, med Parkinson.

Kertész arbetade med sin dagboksroman i skuggan av den annalkande döden. Han stördes av diverse plikter och evenemang, framförallt prisutdelningar. Han försummade därvidlag motvilligt sitt skrivande, i medvetande om att timglasets sand rann allt fortare. 

Ungrarens insomnia är också min. En centraleuropeisk intellektuell - Kertész och undertecknad i detta fall - slänger inte bort det korta livet på sömn. Tusen års sömn väntar ju förr eller senare på oss, en evighet. 

Jag har, vilket jag annars aldrig brukar, tänt sänglampan långt in på småtimmarna medan det varit knäpptyst i kvarteret. Plockat fram boken, förvarat den nära mig. Var jag inte klarvaken dessförinnan, så blev jag det när jag började att läsa.

Kertész´ betraktelser över sitt liv, han överlevde nazisternas dödsläger, och dagens Europa är synnerligen berörande. Men kanske bör man vara stämd i samma tonart, en låg sådan, för att ha full behållning av melankolikern Kertész. Ingen läsning för muntergökar.

För han är, utan undanflykter och omskrivningar från honom, mörk till sinnet i denna bok. Och det har inte bara med hans tonart att göra. Han är observant på den verklighet som omger 
honom.

Kertész, som gick bort 2016, såg becksvart på vad som pågår i Europa. Och på framtiden. Då skall man minnas att ingenting i boken påminner om de stora, förödande migrantströmmarna som följde. Ett Sverige som aldrig mer blir sig likt. Sorgligt att notera denna nationaldag.

Men till skillnad från alla som blundar, vägrar att inse den bistra sanningen, var Kertész klarvaken (!) inför det islamistiska hotet. Liksom fransmannen Michel Houellebecq, i den fiktiva dystopin Underkastelse, fattade han vad som riskerar att vänta oss runt hörnet. 

Tecken i skyn som låter sig tydas. Med Oswald Spenglers tidiga profetia (1918, 1922): Der Untergang des Abendlandes

Jag råkar slå på tv:n, ramlar in i debattprogrammet Sverige möts. Ämnet integration. Snarare avsaknaden av en sådan med krockande värderingar, livsstilar och parallellsamhällen. Inte ett utan flera Sverige. 

En homogenitet som utsatts för relativisering. Med "mångkulturen" som av staten beordrad överideologi. Det senare utvecklar historikern Lars Trägårdh förtjänstfullt och nyanserat i programmet.

Programmet sänds från Filipstad som staten ansvarslöst vräkt migranter över. Trots bostadsbrist och stor arbetslöshet. Andelen bidragsförsörjda (socialbidragstagare) har ordentligt skjutit i höjden. Kommunen går på knäna.  

En välkammad jeppe, luktar politisk broiler lång väg, från Centerpartiet är på plats. En snacksalig figur vid namn Martin Ådahl. Han polemiserar mot en invandrare från Iran i panelen som med starka argument är kritisk mot islam, dess fientliga syn på den liberala demokratin. 

Ådahl hävdar, upprepar det tjatigt gång på gång, att invandraren felaktigt "generaliserar” och att det mångkulturella samhällsläget är gott. Politruken påstår, var han hämtar siffrorna ifrån vete katten, att hundratusentals muslimer i Sverige väl integrerats, jobbar och står i.

Rena förebilderna för oss ursprungssvenskar. 

Jojo, det är valår. Och det skall fiskas röster i de grumligaste vatten. Och många är de invandrade som får rösta. Ådahl är skrupelfri, kanske framskickad av partiledare Neuman. Förlåt, jag menar Lööf. 

Vresigt tänker jag: sådana där fabulerande yrkespolitiker finansierar jag med mina skattepengar, baserade på en förskingrad pension. Utan att vara tillfrågad. Ådahl spär på det politikerförakt som jag känner.

Jag lägger bort Kertész. Kanske kommer jag i framtiden att läsa boken en tredje gång. Han älskade, bosatt väster om Brandenburger Tor, sitt Berlin. Liksom jag. Han namnger i boken restauranger och gator jag väl känner till, jag blundar och ser dem framför mig. 

Hur stå emot? Inte ens envis feber och vidhängande kraftlöshet hindrar mig. Jag MÅSTE bara åka så fort som möjligt. Alvedon och termometer med. Nach Berlin!

Bild: aftonbladet.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar