Nä, det här känns inte som det ska! Fast jag försöker, inbillar jag mig åtminstone i mina svagaste stunder, att ställa om och anpassa mig till den nya tiden. Det är inte 50- eller 60-tal nu, Ekstrand! Fatta, som ungdomarna säger.
Det är inte samma välbekanta SIF med Arne Hodin, Lennart Andersson, Curre Cahlman och de andra folkkära stålmännen som springer in på planen för att hälsas av folkets jubel.
Jag kan inte ens uttala namnen på flera av dagens rödvita. Jo, Muhammed tror jag en heter. Och en kortvuxen bolltrollare vid namn Junior. Farsan skulle fått spader, inte trott sina ögon. Nog joxar de skickligt med trasan. Det får man ge dem.
Men i SIF? I Sandviken? Rena Afrika.
Jag minns, dock inte vilket år, när ett brasilianskt lag - kan det ha hetat Flamengo? - gästspelade i Viken. Bodde på Statt. Vilken grej! Utanför hotellet hängde vi fotbollstokiga grabbar i klasar.
Jag hade, efter att ha viggat modern på pengar, hos Sandbloms införskaffat ett autografblock. Mitt livs första och enda. Ingen aning om vart det tog vägen.
Problemet var att alla spelare såg exakt likadana ut i mina oskyldiga ögon. När jag närstuderade autograferna, noterade jag att samma spelare skrivit sin namnteckning flera gånger. Inte hade jag märkt det. Alla lika mörkhyade. Och vänliga, log med vita gaddar.
Och så "arenan". Arena och arena. Inte är det klassiska JERNVALLEN som beträdes. Den igår vackra, som vandalerna förfulat. Nej, en liten fnuttig en på sidan om som inte tar många åskådare. 20 000 klämde man in på den klassiska. Nu är väl snittet runt 400-500. Fnuttigt.
Var är Jacob med tangorabatt och korvvagn? Jernverkets pampiga blåsorkester? Blågula flaggor? Allt som signalerar högtid och de stigande förväntningarnas hemmamatch? När allt är som det skall vara.
SIF har inte på länge spelat i Allsvenskan. Stupade snöpligt flera gånger i kvalet till högsta serien. De harvar i något som kallas Ettan Norra. I mina ögon gamla division 3. För under allsvenskan Superettan, gamla division 2. Fotbollsförbundet vilseleder med beteckningarna.
Inte skall mitt och farsans SIF hålla på och kämpa så långt ner i seriesystemet! Jag med mitt rödvita hjärta skäms. Minst i Superettan hör det stolta SIF hemma!
Derby idag mot lokalkonkurrenten Gefle IF. När Pelle Olsson tränade giffarna, yttrade en Malmöspelare: - Hellre slutar jag med fotboll, än spelar som GIF. Dödgrävarfotboll. 0-0.
Jag instämmer, vill se många mål, höra nätrassel. Inte hyser jag några större förhoppningar på detta blåvita lag.
Olssons skyttegravsdefensiva ande lär fortsätta sväva över det målsnåla laget. Och ställa till det för anfallsglada SIF.
Jo, jag hör mig själv. Jag är inte döv. En knarrig, gammal stöt som tjatar om att det var bättre förr. Ja, men det var det ju! Inget snack om saken.
Heja grabbarna från Viken, låt oss höra nätmusiken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar