Sinnesroljus

"Si, världen är förklarad – i vetenskapens ljus, fördunklas all vår oro och smärta." Nils Ferlin

Bredvid sängen har jag mitt sinnesroljus stående, alltid nära till hands. Blockljuset, inköpt hos Claes Ohlson, drivs med ett batteri som aldrig verkar ge upp. Jag slutade med levande ljus när oron ständig plågade, efter att ha lämnat bostaden, om jag verkligen blåst ut ljuset. 

En av mina ofrihetsskapande fobier. (Jag är bra på att göra mig själv ofri, en paradgren.) Så man skulle kunna säga att i och med införskaffandet av detta ljus så uppnås sinnesro i mer än en mening. 

Sinnesroljuset har inget att göra med den sinnerosbön alkisarna ber inne på MM-hemmen. Samtidigt som det bedrivs auktoritär, smygfascistisk "terapi" under pedagogisk förklädnad. 

Ägarna tjänar pengar som gräs på en flera veckor lång "behandling", utförd av terapeuter som inte är några legitimerade sådana. En "behandling" som per definition inte kan misslyckas. 

Det är nämligen förenligt med den från eget ansvar befriande Minnesotamodellen att trilla dit på nytt. Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Jag citerar Jan Myrdal. Lärdomsbjässen, den otroligt produktive skriftställaren, som gärna drack vin till maten.

När jag inte kan sova, det vill säga varje natt, tänder jag mitt ljus. Även med de juninätter som nu är, tillhandahållande bara en kort stunds infallande mörker. Och jag kommer till ro medan ljuset mjukt fladdrar. I sovrummet smyger behagliga tankar. 

Ibland får jag frågan om jag tror på Gud. Ja, det gör jag! Kristen - i ett alltmer sekulariserat land. Jag är självklart medlem i Svenska kyrkan, men går nästan aldrig i Guds hus. Senast i S:t Petri i Malmö i julas. Jag är ju anti-institutionalist, anarkist, solitär. 

Gud och jag har en direkt relation. Jag behöver varken församlingens sociala gemenskap eller en budskapsförmedlande pastor. 

Dock har jag varit inbjuden att sprida mina kloka ord - observera, ruskig ironi! - från predikstolen några gånger. Av modiga präster, inte alla älskar förvisso LEK, i min hemstad. 

Gefles präster är inte som andra, kanske måste jag skriva "var". Mänskliga, varma och icke-konforma, roliga och inspirerande svartrockar. (Annat än de bedövande tröklåsen i Sandviken.) Bengt, Stefan, Peter, Kristina och allt vad de hette. 

Säkert glömt någon, minnet haltar. Jag träffade många när jag ombads komma och tala ledarskap - organisationen Svenska kyrkan lämnar mycket att önska. 

Jag vet inte om jag tror på ett himmelrike efter att jag gått hädan. Varför vänta? Himmelriket skall skapas på jorden, här och nu, människorna till välsignelse. Paradiset bör inte skjutas på en oviss framtid. You´ll get pie in the sky when you die, som Geflesonen skrev. Tja. vem vet.

I fjärran hör jag det tunga godståget, ibland kan man räkna till gott och väl hundra vagnar, från eller till Fredriksskans hamn varnande tjuta varnande i natten. Kanske någon på spåret. Kanske ett djur. 

Bild: clasohlson.se