Förtrupp utan efterföljare

Den brittiska tv-serien Fiendeland (bilden) skildrar infiltratörer i 60-talets NSM (Nationalsocialistiska rörelsen) i England. Fiktion blandas med dokumentära bilder från dåtidens London. Välgjort - och gastkramande. 

Man sitter nagelbitande, bara väntar på att mullvadarna skall avslöjas. Misstag begås, spår lämnas, misstänksamhet och paranoia frodas. 

En av finansiärerna av denna hatiska rörelse vars främsta målgrupp var judar, mordbränder ingick i förföljelsen, François Dior. Sprungen ur den välbeställda modefamiljen.

Jag tänker stormtrupper, som bruna SA i Tyskland. Men stormtrupper utan en social kraft bakom sig i den engelska upplagan. Isolerade skränfockar och förblindade våldsmän i ett London som plågats av Blitzen. 

Sympatisörer fanns hos en vit arbetarklass som upplevde sig som missgynnad både på bostads- och arbetsmarknad, men de var inte parata till handling. 

Även bland rasistiska poliser återfanns sympatiserande, ständigt trakasserande färgade på gatorna.

Er ist wieder da, den bästsäljande boken om vad som skulle hända om Hitler återföddes i dagens Tyskland, visar en Hitler som uppvaktas av nynazister som han fnysande avfärdar som pajaser. De äger inte förmågan att mobilisera det tyska folket. 

Liksom NSM en politiskt sett marginell företeelse. Om än misshandlande och mördande. I Sverige kallar sig dessa politiskt marginaliserade NMR, har jag för mig. Inte är de många.

En kanske hisnande association. Ända sedan jag, snart trettio år sedan, engagerade mig i medborgarlönsfrågan - föreläsningar, debatter, böcker och artiklar, tv- och radiomedverkan - har jag framhållit att utan att en social kraft som bär den förblir den politiskt ofarlig. 

Det har funnits och finns en heterogen förtrupp, engagerad och entusiastisk, ibland förvirrad och okunnig, Söderfilurer, "flummiga" sade vi förr. Men den har inte lyckats mobilisera ett starkt stöd. Det har också saknats en tydlig, målmedveten ledning. 

Frågan har akademiserats med doktorsavhandlingar (bland dem Per Janssons i Lund med borttagandet av förgrundsfigurer som Gunnar Adler-Karlsson och undertecknad), internationella BIEN-konferenser och karriärmöjligheter för den suktande. 

Ingen massrörelse trots att en grundtrygghet borde stå högt på dagordningen för alla, de växer för varje dag i antal, utsatta inom gigekonomin: verklighetens folk strömmar inte till. Och trots att verkligheten alltid är bästa pedagogen. 

Tror man fortfarande på arbet(S)linjen? Tillåt mig i så fall en smula uppgivet skaka på huvudet.

Fotnot. Serien hittar man på SVT Play.