Den spanske regissören Pedro Almodóvar har, fram till nu, aldrig tillhört mina favoriter. Det har tyckts mig som om han så att säga alltid tagit i för mycket. Den estetiske puritanen i mig tilltalas däremot av det sparsmakade, det återhållna.
Inte för inte är aforistikern Vilhelm Ekelund en av mina husgudar.
Det åter- eller tillbakahållna när det inte, i effektssökeri, "kastas" en skruvad handling i ansiktet på åskådaren. Vet inte varför, men jag associerar osökt till högljudda svenska ståuppare som "överfaller" publiken med sina plumpa onödigheter.
Nå, Almodóvars landsman, Luis Bunuel, kunde väl ta i han också. Skruva till det, surrealist som han etiketterades av dem som älskar att sortera. En filmkonstnär jag håller högt. Ta bara Den andalusiska hunden.
Alla konstnärer ingår i ett samhälleligt och historiskt sammanhang, vare sig de erkänner det eller inte. Almodóvar är en del av den moderna spanska historien, en del av Francodiktaturen. Franco, denne folkmördare som under decennier satt vid makten.
Han var så djävlig (förlåt den spontana svordomen) - dokumentationen över hans förbrytelser, hans ondska och hat är diger - att han känns nästan overklig. Han kan inte ha varit "riktig" som min salig mor skulle ha undsluppit sig.
Många i Spanien vill inte att man talar om denna skamliga, skräckens Franco-tid. Av olika orsaker. Vi har själva mött det när vi färdats i inbördeskrigets spår. Men det är som de kallblodigt mördade, bakbundna med taggtråd, viskar från sina massgravar.
De levande kommer inte undan. Inte heller Almodóvar. Inte längre. Och han gör det med den äran i sin senaste film Parallella mödrar. Vördnadsfullt mot de efterlevande och sörjande. Hedrande de mördade. En stor och viktig film, utgående ifrån en förväxling på BB.
Det ligger nära till hands, efter recensioner och intervjuer med upphovsmannen, att man skaffat sig en förhandsuppfattning som leder en till att vilja se Parallella mödrar som en allegori. Man riskerar att hamna i en nästan instrumentell konstuppfattning.
Något jag avskyr. Konsten är en egen, autonom nivå. Skall analyseras som sådan - inte reduceras. Men filmen placerar sig - Almodóvar är tydlig på den punkten - i en samtida kontext.
Motsättningen mellan det "gamla" och det "unga" Spanien. De unga som vill slippa höra talas om den tid som var, lägg till en okunnighet som inte bara kännetecknar unga spanjorer. En pandemi med även nedsmittade svenskar. Jag erfor dem som studenter, hemskt!
Penelope Cruz spelar med bravur Janis, en medelålders kvinna sökande sin gammelmorfar i en av de massgravar som gömmer hundratusentals avrättade, bärare av en minneskultur som sakta växer i Spanien och har stöd från staten. Till och med i lagstiftningen.
Inbördeskriget och dess efterverkningar får bara inte glömmas. Franco kastar än idag sin skugga.
Filmen kan hyras hos SF Anytime. Gör det. Jag är så glad att den fick mig att ompröva Almodóvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar