Elegi: sorgesång, klagodikt (Svenaka Akademiens ordbok)
Jag läste nyssens - strömmade från stadsbiblioteket - Nina van der Brinks biografi om Maja Ekelöf, "Jag har nog torkat många golv" (2022). Ekelöf, städerskan som hamnade i offentlighetens strålkastarljus med sin storsäljare Rapport från en skurhink (1970), var hemmahörande i Karlskoga.
Så även journalisten Gunnar Lindstedt under barn och ungdomsår. Hans självbiografi Stålår (2020) har jag nu läst i pappersedition. En ärlig, självkritisk retrospektiv från en generationskamrat, på samma politiska vänsterkant, som lockar fram igenkänning.
Och, om sanningen skall fram, ganska så ordentligt undanstoppade känslor i hjärtats bakfickor. I ett försök att leva i nutid och inte i vemodsland.
Lindstedt växte upp i en arbetarfamilj i skuggan av den orten dominerande vapentillverkaren Bofors. Företaget "ägde" Karlskoga, såsom Sandvik Sandviken där jag bodde. Man kan identifiera en Boforsanda, liksom en Sandviksanda.
Man föds in i och präglas för livet av densamma. Jag undslipper mig ibland: "Jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig."
Macke Nilsson och Jan Lindhagen fångade på pricken i Hotet mot arbetarrörelsen (1970) denna på en bruksort allt genomsyrande anda. Det typiska working class community utan vilket socialdemokratin, enligt deras klarsynta profetia, förlorar rötter och identitet.
Karlskogaborna var hundraprocentigt lojala mot Bofors som kunde styra och ställa som bolaget ville, företaget var Karlskoga. Med aktivt stöd av socialdemokraterna, kapitalets bundsförvant, tillämpande den heliga principen jobben framför allt.
Den svidande kostnaden om man beter sig "illojalt" måste den på företaget anställde Ingvar Bratt betala när han, efter stor vånda, avslöjade Bofors olagliga vapenexport. En smutsig hantering som skedde med S goda minne, självaste Olof Palme var insyltad.
Bratt tecknade händelseutvecklingen i boken Mot rädslan (1988). Hans lojalitetsbrott medförde att familjen måste lämna Karlskoga. Det blev omöjligt för dem att bo kvar. Bratt hade gjort det förbjudna: "skadat" företaget, "hotat" jobben. Kunde knappt visa sig ute på stan.
Arbetargrabben Lindstedt sökte sig, till skillnad från undertecknad, mot den sekteristiska bokstavsvänstern. Och även om den rymde färgstarka, munviga figurer som den tidigare muraren Frank Baude vann den, förstås, aldrig gråsosse-arbetarklassen.
Jag läser, under stigande vemod, om det 70-tal som var. Decenniet efter den stora gruvstrejken, vilken ordentligt skakade om samhället och och icke minst arbetarrörelsen, och som följdes av flera så kallade "vilda" strejker bortom LO:s kontroll.
Till och med Ekelöfs systrar, städerskorna, gick ut i strejk. Med efterföljande sympatistrejker. "Solidarity forever" sjöng Pete Seeger - och vi stämde in.
I mitt flackande minne ett livaktigt, högenergiskt decennium. Konfliktfyllt - javisst. Starka motsättningar - självklart. Klasskamp - jodå.
Hårda verbala sammandrabbningar. Icke minst på den polariserade sociologiska institution i Upsala där jag höll till. Men bra för min intellektuella utveckling. Argumenten och analyserna vässades. Och jag kunde börja skriva på min avhandling om facket, disputerade på den 1979.
Den vackra drömmen levde, skänkte framåtsyftande mening åt det vardagliga strävandet, om en möjlig samhällsförändring. Den dröm som nu är död.
Jag minns det, vägrar gå med på att jag romantiserar, förblindad av nostalgi, som en mycket stimulerande tid. Jag förflyttas tillbaka till den av Lindstedt, känner nästan smärtsam saknad. Så fjärran från nu.
Samtalen som tystnat. Kamraterna, vart tog de vägen? Vilka lever fortfarande? Ännu pigga i knoppen? Vilka nedbrutna av gammeln?
Två döttrar föddes under första halvan av decenniet. (Den förstfödda samma år som min far, efter lång nedbrytande sjukdomsperiod, berövades mig.) Från späda år togs de i barnvagn med på demonstrationerna, drogs in i ett politiskt sammanhang.
Har det lämnat några spår hos dem? Jag tror det. Båda frimodiga, med integritet. Övertygade om att det är rätt att stå på sig.
Elof Luspa, legendar och i ledningen för gruvstrejken, brukade säga när vi misströstade att vi inte skulle frukta att vara "politiskt arbetslösa". Begreppet täcker inte mitt nuvarande sinnesläge. Det elegiska går djupare än så. Är det möjligtvis gammeln?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar