Vi har hört det förut, för att travestera Povel Ramels gamla slagdänga. När SACO tog ut medlemsgrupper i strejk. Och mötte total oförståelse från andra lönearbetare. "Dom har det ju redan så bra med sina höga löner."
Solidaritetsaktioner? Glöm det. Det där berör inte mig, den spridda missuppfattningen. United we stand and divided we fall. Den ende som tjänar på att lönearbetarna slåss inbördes är arbetsköparen.
Jag har redan sagt det flera gånger: pilotfacket har varit dåliga på att kommunicera vad den medialt strålkastarbelysta strejken handlade om, dess vikt. (Inte har statstelevisionen gjort saken bättre.) Resenärer med inställda avgångar deklarerar förstås ilsket: "Aldrig mera SAS!"
Jag betraktar den nu avslutade strejken - (lus)läser gärna det ingångna avtalet - som en solidaritetsstrejk styrd av kravet att alla skall ha rätt att teckna kollektivavtal. Klockan skall inte vridas tillbaka, striden för föreningsrätt och kollektivavtal behöva tas på nytt.
Ändå verkar det oundvikligt. I den meningen är konflikten på SAS alarmerande. Och i en vidare mening inte över.
Jag minns från min tid som ordförande i den lokala SACO-föreningen på Högskolan i Gävle när så kallad "allmän visstidsanställning" infördes. Det borde hetat provanställning. Och resultatet, ja inte svårt att räkna ut.
Människor, måna om att få förlänga sin anställning, tiger och fogar sig. Även välutbildade akademiker, utbildade i kritiskt tänkande.
Den skamliga tigandets kultur som anställda, även studenter, vittnar om på samma högskola - dessvärre inte unik - hänger naturligtvis primärt samman med en inte solid anställningstrygghet. Utöver svenskt vankelmod.
Lägg till individuell - jag kallar den, vis av erfarenheten och som förhandlare med insikt i lönesättningen, personlig - lönesättning. Lojalitet belönas. Improduktivt ur ett verksamhetsutvecklande perspektiv.
Du är väl en lojal medarbetare, lille vän? Fritt fram för chäferna att styra och ställa. Facket tvingas dansa med, arbetsrättsligt uppbundet.
Varsel- och uppsägningsförhandlingar var det värsta jag tvingades medverka i som facklig representant, ledde till sömnlösa nätter när kamrater skulle sparkas. Arbetsköparen kunde, genom dribblandet med så kallade "turordningskretsar", göra sig av med misshagliga.
De få öppet kritiska, ropande röster i öknen, bland dem en inom universitetsvärlden känd litteraturprofessor, fick gå. Hans återkommande, välmotiverade, kritik av NPM och urartningen sågs inte med blida ögon av de mot högsta ledningen krypande chäferna.
De väntade bara på att få bli kvitt honom. Men det skulle gå "regerrätt" till. Kollegerna teg och stirrade i backen, tänkte "jag klarade mig". De borde skjutit till: "åtminstone denna gång".
I denna situation, när alla från mopedbud till piloter och högskolelärare hotas med anställningsotrygghet, urholkar socialdemokraterna LAS ytterligare. Jag är glad jag är utstämplad. Om än med en av Europas lägsta pensioner.
Bild: Peter Tillbergs målning från 1972: Blir du lönsam lille vän? (c)sverigesradio.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar