Genom att hos Clas Ohlson införskaffa vita ljus tillverkade i hårdplast, laddas med batterier, kunde ett tvångsbeteende elimineras. Detta att lämna lägenheten, sedan snart få för mig att jag inte blåst ut det levande ljus jag som vanligt haft tänt, medan jag arbetade vid datorn.
Bara att med raska, nervösa steg återvända för att kontrollera. Men inte längre. Genast blev det neurotiska livet betydligt lättare. Tack, hyvens Classe.
Ända sedan jag på 1980-talet, utanför Boston i USA ,lyckades med konststycket att bli inlåst i en telefonkiosk, på stenåldern när mobiler inte fanns, slår ängslan för att inte kunna ta mig ut till, så fort jag nödgas uppsöka en sanitetsanläggning.
Det hör till saken att telefonkiosken i USA var försedd med glasväggar så att jag kunde se ut under hela tortyren. Min elaka käresta skrattade gott, plockade fram kameran i syfte att föreviga. Men mina ljungande eder avbröt den pinsamma dokumentationen.
Jag går genom det korta jordelivet i fruktan för baklås. På tåg undviker jag toaletter, liksom offentliga dylika generellt. (Jan Myrdal har skrivit om avträden, måste läsa honom på nytt.) Ofta är de ju, dessutom, direkt äckliga.
Om än ljusår från toaletterna på Suez Canal University i Egypten, när jag gästföreläste där. Det vänder sig i magen på mig när jag ser dessa vidriga klosetter med hängsnöre framför mig.
Och jag besöker aldrig fritidshusägande vänner, fast de tjatar, i avsaknad av riktiga wc:n. Isch.
En gång uppe i Skellefteå, jag föreläste på ett seminarium, ämne och rubrik har jag glömt, gick den satans toalettdörren i baklås. Panik. Jag bankade som en dåre allt jag kunde. Tills en vänlig person förbarmade sig, lirkade upp den förbaskade dörren, fråga mig inte hur, utifrån.
Kallsvettig klev jag ut, kramade nästan om och kysste på kind den hjälpsamma västerbottningen. Som ofint, generande nog, fyrade av ett smått roat leende. Helt oförstående för hur svårt det var för mig.
När jag bodde i Upsala umgicks jag med psykoterapeuter, bland dem en kvinnlig psykoanalytiker som tystlåtet betraktade mig som om hon inte kunde komma på vad det var för fel på mig, och som jag diskuterade tvångstankar som fenomen med.
En hävdade rädslan för kontrollförlust. Vi som lider av tvångstankar och -beteenden är överkontrollerande till vår personlighet. Nå, de må andra bedöma i mitt fall. Jag utesluter det icke.
Men inte hjälper det mig särskilt mycket att veta det, om det skulle så vara. Just nu slåss jag med tvånget att från fönstret än en gång se efter att garagedörren, öppnas och stängs med dosa, är nere.
Bild: sohu.shop
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar