Kan tyskar vara offer?

Den tyske författaren Walter Kempowskis mästerverk Allt förgäves (Albert Bonniers Förlag 2022) tar läsaren till dåvarande Ostpreussen tidigt 1945, Röda Armén rycker fram, kommer allt närmare.

Vägarna täpps till av långa flyktingkolonner, hästdragna vagnar överfyllda med husgeråd och annat, de flyende skyndar allt de kan. Medvetna om excesserna som Einzatsgruppen och Wehrmacht begått mot de framryckande sovjetiska soldaternas folk. 

Vad är annat än blind vedergällning att vänta? 

Boken föranleder mig att leta fram artiklar av de i ämnet välorienterade Folke Schimanski (SvD) och Hynek Pallas (GP) om fördrivningen av tyskar efter andra världskriget. Efter att de allierade vid förhandlingsbordet delat upp krigsbytet.

Siffrorna varierar, 12-14 miljoner fördrevs. Alla hade förstås inte sympatiserat med nazisterna, men det framställdes, för enkelhetens skull, som om så varit fallet. Pogromer och massavrättningar följde. Smått obeskrivlig grymhet mot oskyldiga civila demonstrerades. 

Många känner inte till detta, har jag förstått efter att noterat förvånade reaktioner från människor när jag berättat om det. Fördrivningen är ett nedtystat fenomen i den europeiska 1900-talshistorien. 

Efter Nazitysklands kapitulation i maj 1945 försökte den tyska befolkningen ge sken av att ingen varit nazist, alla hade i själva verket varit nazismens offer. Fast de hälsat Heil Hitler när det begav sig. Och tigit när judarna sattes på tågen österut för att dödas. 

Den skuldbearbetning som påstås ständigt pågå i Tyskland är jag inte helt övertygad om. Men att offertänkandet fått fäste tycks mig solklart. Både vad  gäller nazismen och DDR.  Medansvar och anpassning kan sopas under mattan. Det dåliga, kollektiva samvetet dämpas.

I fördrivningens fall drogs alla tyskar över en kam, utan nåd och förbarmande, inga undantag medgavs. De som utsetts till skyldiga skulle bestraffas, hämnd utkrävas.

Fortfarande höjs spridda röster om att konfiskerad, eller stulen, egendom skall återlämnas. En känslig fråga som knappast någon upphöjd politiker i Tyskland vill ta i. 

När Havel, på statsbesök i Tyskland, bad om ursäkt för behandlingen av Sudettyskarna väckte det genast ont blod i hans hemland. 

Den europeiska historieboken rymmer svarta sidor, eller undangömda kapitel, om man så vill. 

Milena från Serbien, som vi känner, kan vittna om de många fördrivna serberna efter Balkankrigen. Men om detta må man tala tyst, serberna var ju de onda, fick bara vad de förtjänade. 

Plötsligt minns jag Peter Handke och vilket hojtande, Jan Myrdals uttryck, bland de rättänkande det blev när han tilldelades Nobelpriset i litteratur. Han hade ju varit vän med Milosevic, till och med närvarat vid hans begravning.

Så länge vi kan fortsätta att dela upp världen i onda och goda blir allt enkelt. Därmed kan plågandet och lidandet fortsätta i all oändlighet. Förbjud allt vad nyansering heter! Medan jag skriver detta dör dagligdags människor i Ukraina. Djävulen sitter i Kreml. Ingen annanstans.