Jag njöt häromdagen tack vare SVT Play, som bjuder på mycket sevärt, av en upptagning med Sven Bertil Taube och hans far från Gröna Lund 7 april 1970. Mäster själv i egen hög person sjöng inte denna afton, han reciterade.
Efter att sonen framfört några av hans sånger, bland dem den hjärtknipande vackra Fragancia som tog mig tillbaka till Havanna och drömresan i december 2009, vandrade trubaduren långsamt in på scenen med en bunt papper i sin hand.
Som om han planerat att läsa innantill. Men han kikade inte enda gång i dessa. Hans minne verkade helt intakt. Stilig denna kväll mannen som Sven Bertils kompis sedan ungdomen, Lars Forssell ansåg borde sitta i Svenska Akademien.
Bländvit polotröja till grå, välpressad kostym, näsduk snofsigt nedstucken i bröstfickan. Inte ett hårstrå fel på skulten. En gentleman ända ut i fingerspetsarna. Inte många sådana herrar, med genuin känsla för det "gammeldags" ridderliga, kvar i detta könsutjämningens u-land.
Den fulltaliga publiken på Grönan denna blåsiga aprilafton satt som trollbunden. Taube lyfte orden med sin framställningskonst, pauserade på de exakt rätta ställena, tajmingen excellent.
Ord. Åh, alla dessa ord! Ända sedan uppväxten i Sandviken, plågad av brukssamhällets förkrossande tystnad, har orden varit så viktiga för mig. De har burit överlevnad och lust.
Det behöver inte vara krångliga ord. Inte som dem jag kom i kontakt med när jag skrev in mig i Upsala hösten 1968, konstifika som tarvade både tankemöda och ordböcker.
Det kan vara helt "vanliga" och "enkla" ord. Jag njuter av ord, kan inte leva utan ord! (I detta lägger jag in något mer och framförallt gladare än vad Marie Cardinal gör i Orden som befriar.)
Jag njuter som snåljåpen Joakim von Anka "plaskande" omkring i sin rikedom. I badandets stund när den befjädrade, som i likhet med systersonen Kalle aldrig bär byxor, muntert skvätter mynt omkring sig.
Inga hot vare sig från de envetna Björnbusarna eller Magica de Hex med sina poffbomber.
Något enstaka ordval från Evert Taube kan, förlåt om jag förhäver mig, skava. (Bortsett från vad de fyrkantiga feministerna anser om hans enligt dem antikverade kvinnosyn.) Han, den målande ordkonstnären. Men det är en marginell, egentligen en totalt onödig synpunkt.
Kulturgiganten Ulf Linde kommenterade en text om sig själv i samband med en prisutdelning: "Jag skulle inte ha bytt ut ett enda ord." Därmed hyllande upphovsmannen till samma text, vännen Horace Engdahl. Luktar nepotism? Nja, jag vill inte tro det.
Jag letar i mina hyllor efter den ryske poeten Vladimir Majakovskij, en stor favorit. Agneta Klingspor, som jag läser just nu, nämner honom flera gånger i sina dagböcker. Det föranleder mig att söka honom. Hon droppar, bland många andra, hans namn, inte mer än så.
Jag vet, när det gäller poeten, detta "revolutionens söndagsbarn" som Lenin kallade honom, som tog sitt liv i S:t Petersburg: jag skulle inte vilja byta ut ett enda ord i hans expressiva poesi. Åh, att kunna skriva så!
Bild: dn.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar