Mensch-Detektor

In memoriam Hans Limbus Tjörneryd 16/2 1944-13/7 2022

Idén föddes inför ett öppet seminarium, allmänheten inbjuden, vid Högskolan i Gävle. Osäker på rubriken, men tillställningen skulle ha något slags kulturvinkling. Förmodligen med akademisk, småtråkig touche. Torra "kulturvetare" stå och mala sina teorier.

Vi skulle båda medverka, vi satt hemma hos Hans i det stora blå trähuset där han bodde tillsammans med konstnären Riitta, omgiven av belgiska vallhundar som pockade på uppmärksamhet, och spånade om vad säga, snarare hitta på. 

Något som kunde få fart på tillställningen. Det var vi överens om. En happening, eller vad? Och då föddes idén om en Mensch-Detektor. 

En testapparat, dess konstruktion förblir outgrundlig för mig, för att avgöra om man är människa eller inte. Att placeras vid ingången till lokalen. Deltagarna måste testas innan de tilläts släppas in. Det var obligatoriskt.

Tanken var att manicken skulle fungera så, vete sjutton hur det skulle gå till, att när kommunens kulturchef eller någon annan höjdare testade, tryckte på en knapp, hände absolut ingenting. Även om vederbörande prövade fler gånger, alltmer ivrig få grönt ljus.

 Ergo, du är ingen människa! Du äga icke tillträde till denna humanistiska sammankomst!

Nå, detektorn stannade på idéstadiet, seminariet minns jag ingenting av, förmodligen fullkomligt ointressant. Sedan flyttade vi ut den på nätet, den blev virtuell. 

En upprörd teologie kandidat i Upsala hörde av sig: "Det ankommer inte er att ställa frågan om vem som är en människa eller icke. Det kan bara Gud. Ni hädar."

Jag kände till Hans Limbus Tjörneryd. Hans bockbrännarsällskap, hans populasen provocerande installationer på torget mitt i stan och annorstädes. De senare undgick ingen i Gefle. En dag inne i dåvarande Hallbergs Bokhandel stötte vi plötsligt ihop. 

Han hade läst min bok om den tyske konstnären Joseph Beuys, en utåtriktad sådan i Hans anda och inspiratör för många installationskonstnärer, Beuys ambition var att ta konsten till gator och torg, tankestöra och irritera alla sovande. Vi slog oss i slang.

Det blev inledningen till flera års vänskap och samarbete. En rad roliga, för att inte säga knasiga, projekt genomfördes tillsammans. Jag vernissagetalade också när Hans ställde ut. Skrev till hans hemsida. Och i programförklaringar. 

Jag påverkades av att finnas nära honom, min självbild skärptes, mitt vankelmod repades. Inledningsvis kunde jag bekymrat undslippa mig när ett projekt ventilerades: "Men hur i hela världen ska vi finansiera detta?" 

Hans genast: "Om man resonerar så där får man inget gjort." Börja i en annan, mer kreativ ände! 

Och snabb var han när det gällde att ta sig från uppslag till projekt. Jag noterade hos mig själv att jag blev inbromsande kritisk, impregnerad av högskolan, föreställningen om vikten av att prioritera ett "kritiskt tänkande". Hans led inte av detta, inga spärrar, han bara ångade på.

I onsdags gick han bort. Vila i i frid och tack för allt roligt vi gjorde tillsammans, Hans! Ditt skratt stannar kvar.

Bild: arbetarbladet.se