Det bjuds inte bättre husrum i de eviga katternas stad!

Det är inte första gången vi checkar in. Definitivt inte den sista. Det är nämligen så himla trevligt att bo på Akademihotellet, hemmahörande på Övre Slottsgatan i Upsala. Läget kunde heller inte vara bättre, med den omgivande atmosfären, den klassiska universitetsstadens.

Ett par stenkast bort ärevördiga Carolina Rediviva där jag trivs så bra att sitta och skriva bland unggloparna i trasiga köpejeans och trådlösa hörlurar. Men jag saknar de gamla stötarna från förr. Nå, en åldrad Sverker Gustafsson har jag skymtat i lokalerna. 

Men piptobaksdoften från ide´- och lärdomsprofessorn Lindroth, den blide som "hjälpte" Foucault undkomma Upsala, och en karriär bland de försiktiga generalerna, genom att inte släppa fram hans avhandling, är sedan länge utvädrad.

Runt hörnet universitetshuset, Thorilds devis (nedan) ovanför ingången till aulan. Och som fick mig, nästan, att tidigt om hösten 1968 vända på klacken och åka hem till Bruket igen. Men sedan förstod jag bättre, läste den som den skulle läsas.

Thorilds grav utanför Greifswald - dit den oregerlige bråkstaven förpassades av konsistoriet - har vi besökt. (Via Svenska Akademien kan gratis texter ur hans hand laddas ned.)

Minnesbild som ohejdad seglar in. När jag i december 1979 disputerade i en välfylld sal X. På en avhandling som förfäktade tesen om det medlemsoberoende facket och som förstås  retade upp ombudsmännen.

Repade självbild och självgod retorik. Självaste LO-basen Gunnar Nilsson ryckte ut. "Glömde" i hastigheten att avhandlingen byggde på intervjuer med lokala fackföreningsaktiva. Med andra ord: den fackliga vardagsverklighetens folk, långt från LO-borgens elfensbenstorn.

Brev från hela landet strömmade in till mig samtidigt som medierna, Rapport och andra, slog på stort om avhandlingens hädiska tes. Sympatier. Även egendomliga hejarop från skumma, Palmehatande typer. Tyvärr kastade jag hela surven vid en av mina flyttningar.

När man bokar bör man komma ihåg att be om ett rum med utsikt ner mot stan. Så att man får Domkyrkan med höga torn i blickfånget. Ännu en minnesbild som inte låter sig hejdas. Fadimes begravning. 

Närvarande en kvinna uppenbarligen utan all skam i kroppen. Den föraktliga Mona Sahlin. Förnekade förekomsten av hederskulturer. Jag håller henne medansvarig för mordet. Fadimes många förtryckta muslimska systrar måste skyddas, hon var dessvärre inte unik.  

Även i blickfånget den flotta byggnad där Statens institut för rasbiologi med Herman Lundborg som anförare höll till. (Läs gärna Maja Hagermans bok "Käraste Herman".) Han ligger begravd på Gamla kyrkogården, inom gångavstånd. Där också Fadime har sin grav.

Jag undrar i mitt stilla sinne, med risk för ilskna påhopp och tasksparkar: vad är det för fel med att vetenskapligt diskutera rasbegreppet? 

Det gjorde vännen Gunnar Adler K, läste in sig som få andra på området, skrev böcker om det, fick förstås fan för det från de rättrogna, stämplades som "reaktionär". Men att använda ett rasbegrepp behöver ju inte leda till att man som nazisterna förespråkar eutanasi. 

Skilj på vetenskap och ideologi! För att släppa ifrån mig en självklarhet, dock kanske inte för alla: låt inte den senare hindra sanningssökandet. Vad det än må kosta. Idag härskar bland akademiker och andra värdegrundens ideologi och ideologin om allas lika värde.

Jag hör någon redan högljutt med röda kinder utbrista: Det finns inga raser! Varken bland människor eller djur. Diskuterar vi hundar, är det lämpligt, har jag förstått, att släppa ras och istället säga art. Förlåt, men jag har svårt för det. Vi har ju alltid sagt raser.

I samtida Sverige åsiktsmässigt trångt. Och farligt sjunga på sidan om kören. Nå, jag är fredad. Allmosan, den låga pensionen efter alla år som statstjänsteman, kan de väl inte ta ifrån mig. 

Jag är bortom den idiotiska högskolan med jubelidioterna till chäfer. Tack och lov. Finge jag leva om mitt liv, valde jag bort denna indoktrinerande inrättning och dess lydiga undersåtar. Jag kastade bort dyrbar livstid som icke kan ersättas. 

Under många år hade jag svårt för att åka till det Upsala där jag bodde i två decennier. Staden var, på svårutredda vägar, laddad negativt för mig. Det hade inte enbart med den krävande behandlingen på Onkologen och Hematologen på UAS att göra. 

Men numera beger jag mig mer än gärna till den eviga ungdomens stad. Den är avladdad. Jag älskar att kliva av tåget, strosa med riktning Carro, glida över en av Fyrisåns broar, passera Västgöta Nation, korsa Trädgårdsgatan där demonregissörens mormor bodde.

Förresten, när skall Pelle, Maja Gräddnos, Måns och de andra katterna, som Knutsson skänkte inte bara nio utan evigt liv, dyka upp i gränderna nära hotellet? Jag spanar och spanar.

Bilden ovan: filminstitutet.se