Berliner Morgenpost rapporterade igår om en före detta lägervakt som just nu rannsakas i den tyska huvudstaden. Anklagad för att ha tjänstgjort i koncentrationslägret Sachsenhausen i nuvarande Oranienburg utanför Berlin.
Mannen förnekar, påstår att han aldrig satte sin fot i lägret. Hävdar att han var lantarbetare under kriget.
Sachsenhausen användes efter 1945 av den sovjetiska ockupationsmakten för att spärra in nazister och meningsmotståndare. Så lägret stängdes inte och försvann i och med Nazitysklands kapitulation.
Jag minns plötsligt DDR-författaren Stephan Hermlin som lyckades gå under jorden i Tredje riket. Klarade sig undan nazisterna som sökte efter honom. Undgick därmed läger och död, levde långt in på 90-talet.
Hermlin observerar, skriver om det i jag tror den finstämda boken Aftonljus, hur berlinarna sitter på kafé och läser stort uppslagna reportage i söndagsaviserna inifrån just Sachsenhausen. Det ryktas även om utflykter dit för att nyfiket beskåda lägret.
Så att de inte skulle ha känt till vad som pågick under svastikan, efter kriget svors det ju också dyrt och heligt på att ingen varit nazist - ren kollektiv förträngning eller lögn.
Snarare försökte man framställa det som att tyska folket i själva verket varit offer, taget gisslan av Hitler och hans kumpaner. Massmord och skoningslösa förföljelser hamnade ur det perspektivet i skymundan. Ett falskt, kollektivt minne projicerades fram.
Nämnas bör att många skolelever i dagens Berlin inte vet särskilt mycket om Nazityskland, eller för den delen DDR. "Bussningarna" ut till Sachsenhausen har begränsats efter otrevliga incidenter, när elever häcklat överlevande som guidat.
Den åtalade är 101 år gammal, sjuklig och skröplig. Tar sig fram med rullator, som framgår av bilden ovan, beledsagas av sin advokat. Så det kommer kanske inte att utmätas något fängelsestraff, av hälsoskäl. Men rättegången fortskrider.
SS-man, skriver man om honom. Men det framgår inte om man undersökt hans arm, med blodgruppen tatuerad, såsom man gjorde inom SS.
Snart finns det inga fler lägervakter att nitiskt leta upp och ställa inför rätta. De dör bort. Somliga rättegångar, som jag tagit del av via medierna, har varit tragikomiska föreställningar. Om man får säga så.
Svårt dementa överlevare som mer eller mindre släpats till domstolen för att vittna.
Vittnesmål som inte hänger ihop, angivelser som är helt galna, ibland totalt mentalt frånvarande vittnen. Gärningsmän som efter alla år inte rättssäkert kunnat pekas ut av de överlevande. Tidpunkt och läger som inte stämt. Men rättvisa skall ju till varje pris skipas.
Man skulle ju kunna förvänta sig att det krävdes att käranden och svaranden var något så när vid sina sinnens fulla bruk. Vad är det annars fråga om för skenrättegångar med skuldfrågan belagd på förhand? Vem skall tillfredsställas? Vem önskar dessa processer? Vad gagnar de?
I den juninatt som aldrig blir av, som Harry Martinsson skaldade, ligger jag och begrundar rättegångar mot gamla lägervakter. Tredje riket lämnar mig inte. Utanför det fönster som står på glänt skriar måsar och kraxar kråkor i oharmonisk kör. Sover de aldrig?
Men det verkar inte jag heller göra. Tänder lampan, greppar Alexander Kluges Ur känslornas historia, fortsätter att följa det tyska spåret.
Bild: Berliner Morgenpost 8 juni 2022.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar