Det där är inte konst!

Det där är inte konst! Ett socialdemokratiskt, jag höll i hastigheten på att dra till med "förstockat", kommunalråd i Gefle dömde ilsket och offentligt ut en installation som konstnären Hans Limbus Tjörneryd begått på Stortorget mitt i politikerns hemstad. 

Väldiga betongklossar utplacerade, intog torgytan. Någon gång på 1980-talet, tror jag. Men är inte säker.

Tjörneryd var, inom parentes, en sammansatt för att inte säga kluven figur. Ville både håna och klappas på axeln av det lokala etablissemanget. Kanske vacklande i sin identitet som konstnär. Visste inte vilket ben att stå på, för att det skulle kännas rätt. Måhända inte unik.

Hur han reagerade på kommunalrådet, kanske rentav smickrad, vet jag inte. Och om han rest anspråk på att det verkligen var "konst" han placerat på Stortorget, vet jag heller inte. Kommunalrådet kanske fått hela tilltaget om bakfoten. Borde taggat ner sig.

Men vad är då riktig konst enligt samma, i konsthistorien bevandrade, kanske utbildade, kommunalråd? Jo, sådant man i tysthet kan njuta av på väggarna inne i Länsmuseet i Gefle. Denna monumentala, från besök avskräckande, fängelsebyggnad. (Bilden) Tavlor, målningar. 

Jag har under mina år i Gefle inte besökt detta museum många gånger. Jag har överhuvudtaget svårt för museer, spela rollen av dämpad betraktare. 

Därvidlag är jag som den tyske konstnären Joseph Beuys som strävade efter att slita loss konstbegreppet från de borgerliga konstinstitutionerna, ett målmedvetet befrielseprojekt. 

Ut med konsten på gator och torg! Där människorna finns. Stäng inte in, förfina inte, gör konsten angelägen i människors vardagliga liv. Ur detta perspektiv är konsten livsviktig!  Och ingen skall kunna "komma undan", fortsätta samhällelig och existentiell Törnrosasömn. 

Ingen traditionell museikonst som åsyftades, utan det Beuys kallade social konst. Installationer, som den tjörnerydska. Performances. Happenings. Huvudsaken att människor berörs, reagerar. Inte bara passivt tittar och beundrar, reducerar sig själva till ett bihang. 

Den sociala konstnären måste, enligt Beuys, till varje pris sträva efter att få människorna att på ett eller annat sätt deltaga. Det ställer krav på konstnärlig innovationsförmåga, krav på uppslagsrikedom. Och Beuys var innovativ och uppslagsrik. Lät sig inte hejdas. 

Beuys samhällsidé låg implicit i denna ambition. (Liksom bakom hans sinnesöppnande, underbara vision om ett fritt universitet, vilande på kreativiteten som grundsten.) Inte ett samhälle som vårt, uppdelat på utövare och betraktare. Alla skall medverka, är medskapande. 

Varje människa är en konstnär! Hans berömda devis. Uppfordrande. 

Beuys åstadkom det han önskade med sitt skiftande utövande. Han störde människor, förstelnat tänkande och ingrott vaneseende. Osökt associerar man förstås till Lars Vilks och Muhammedkarikatyrer. 

Jag associerar också till satirikern Lasse Hillersberg, tecknaren som retade gallfeber på den goda smakens upprätthållare, åkte till och med på en snyting av en svårt kränkt person.

Den tyske filosofen Gadamer - teoretiserade intressant om konstbegreppet i Konst som spel, symbol och fest (första utgivning 1977) - betonade mötet mellan ett verk och den individ som närmar sig det förra. 

Vad som händer i detta möte, själva konstupplevelsen. Utan att någon utomstående tolkar det hela åt oss. Bort experter och konstvetare! Vi påminns osökt om kommunalrådet och hans förargade upplevelse av Tjörneryds betongverk. 

Frågar ni mig så vill jag rubbas, att mitt tänkande och mitt liv störs. Det finns inget värre än likgiltighet. Men det kan både vara traditionell konst och den beuysianska. 

Den "konventionelle" Søren Krøyer - mycket mer än en "Skagenmålare" - hör hemma i den första kategorin. Jag "sugs in" i hans målningar, utsätter mig skyddslöst, det liv jag lever sätts på spel, kunde och framförallt borde det vara annorlunda?

Huvudsaken med min konstupplevelse: att jag och mitt varande störs.

Kommunalrådet är det väl få som längre kommer ihåg, hans gärning. Kanske fler Tjörneryd. Men hur många minns vad installationen gick ut på, om de nu tillhörde ofrivilliga åskådarna som "ramlade" in i installationen där på torget? Och hur de påverkades. 

Fotnot. Boken jag skrev om Beuys finns numera också som ljudbok, inläst av Lars Winclair: https://www.storytel.com/se/sv/books/varje-människa-en-konstnär-livskonstnären-och-samhällsvisionären-joseph-beuys-1448609