Baader Meinhof Bande kallade den mot allt vad vänster hette hetsande Axel Springerpressen dem. Associationer till Bonnie and Clyde över benämningen, avpolitiserande. Så har det också framställts, fiktionaliserat på vita duken. Glatt skjutande gangsters, vilka som helst.
Egentligen ett tragiskt politiskt projekt, inget romantiskt eller heroiskt över det. Dömt att misslyckas.
Fotografierna från när det begav sig. RAF var noga med att deras aktioner och tankarna bakom dem skulle medieras, dokumenteras. Allt skulle utspelas i strålkastarljus. Avtryck göras.
Stadsgerilla kallade de sig. Inspirerade av Tupamaros i Uruguay. Med våld skulle det förhatliga, kapitalistiska tjuvsystemet destabiliseras och öppnas för revolution. Men vilken social kraft vände man sig till med sina appeller?
Vem ville man mobilisera? Den sovande och medelklassifierade tyska arbetarklassen med villa och Mercedes? Det tyska undrets bekväma förmånstagare?
Inlemmad och integrerad i det kapitalistiska systemet, som studentrevoltgurun Herbert Marcuse insåg. Revolutionen kan därför bara genomföras av dem som inget har att förlora, jordens fördömda med Fanon´s term.
Det vilade något desperat och slutgiltigt över aktionerna. De riskerade att bli självändamål, tomma skott i mörkret. Inga tändande gnistor. Naivt knöt man an till befrielserörelser i tredje världen, såsom FNL.
Som vore det samma sak RAF - Rote Armee Fraktion - ville uppnå. Trots avgörande, skilda sammanhang. Man blundade för de störande realiteterna. Levde i en illusorisk verklighet.
Det imperialistiska Vietnamkriget tillhör bakgrunden till RAF:s uppdykande, de stegrade protesterna mot detta orättfärdiga krig. Övervintrande nazister likaså, placerade högt upp i administrationen, till och med nära kanslern.
När mord på judar och andra omvandlades till dråp, Willy Brandt inblandad i denna juridiska revision, trädde preskription in. Efter att Göring och några till hängts i Nürnberg, några ytterligare dömts i de beryktade Frankfurträttegångarna, var faran i stort sett över för de många krigsförbrytarna.
Även om Simon Wiesenthal vägrade ge upp eftersökandet. Minns Adolf Eichmann.
Den repressiva staten - införde övervakning och yrkesförbud - vägrade dialog med de samhällskritiska studenter som krävde ett fritt, kritiskt och öppet universitet. (Ljusår från dagens trista, passiviserade studenter.)
Springerpressens vulgära, råa publicistik kastade eld på brasam.
Så dagens datum. Ödesdagen. Dödsskjutningen av Benno Ohnesorg den 2 juni 1967, i samband med stora demonstrationer i Västberlin under ett officiellt besök av shahen av Iran. Startskottet för den utomparlamentariska oppositionens militanta, kompromisslösa del.
Det visade sig att den polis som skjutit Ohnesorg samarbetade med Stasi.
Revolutionen är ingen tebjudning, enligt ordförande Mao. Inte heller stadsgerillans agerande. Människor dödades. Bankdirektörer, arbetsgivarföreträdare och riksåklagare. Alla stämplade som fascister av RAF, använda som symboliska offer.
Klappjakt från hundratusen, tungt beväpnade poliser på förövarna. Ulrike Meinhof, hoppade av en framgångsrik karriär som journalist, stämplad som den tyska statens fiende nummer 1.
Våldet kände inga gränser. Det västtyska samhället kokade, befann sig i något som liknade ett undantagstillstånd.
Våldet kände inga gränser. Det västtyska samhället kokade, befann sig i något som liknade ett undantagstillstånd.
Andreas Baader, Gudrun Ensslin, Ulrike Meinhof – de mest kända – slutade sina dagar i det specialbyggda Stammheimfängelset. Officiellt förklarades det vara självmord. Men många har ifrågasatt detta, bland dem Jean-Paul Sartre. Vi lär aldrig få veta sanningen.
Något lurt är det. Varför sköt sig exempelvis Andreas Baader i bakhuvudet?
Bild: Amazon
LASSE EKSTRAND
Författare till boken Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap (Meyers, 2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar