Jag känner mig inte som Bodil Malmsten när hon efter sju år måste lämna sitt älskade Finistère i Frankrike. Jo, i ett avseende. Jag lämnar Tversted men överger det inte. Om Gud vill och skorna håller, som morfar sa, kommer jag tillbaka nästa höst.
Inget är säkert, inte när man har samlat på sig så många levnadsår som jag. Har jag blivit fatalist?
Fyra underbara, jag tvekar inte att använda det starka ordet, efterårsveckor i Krøyerland. En ovanlig höst, med sommarkänsla, muntert kvitter från småfåglar som väl borde vara i Afrika vid den här tiden på året.
Nå, vi upplevde något liknande hösten 2000. Om våren hade den mycket hårda behandlingen på Onkologen i Upsala avslutats, jag hade överlevt den, om än med kroniska biverkningar, håret kommit tillbaka, lockigt och fint, och vi tillbringade en månad i Skagen i ett lånat hus.
Sol varje dag över toppen på Danmark som det heter i turistbroschyrerna.
Liksom nu, samma väder. Knappt något regn. Jag älskar att vara här. Kliva upp på morgonen när den nya dagen gryr, iaktta hur hjortarna betar därute på heden, Vesterhavet breder ut sig i fjärran. Sätta mig vid datorn och skriva.
Den nya bok om Joseph Beuys jag arbetar på låter sig inte skrivas bara så där. Men jag kämpar på.
Och byter ingångsperspektiv. Just nu, jag reserverar mig för eventuellt kommande perspektivbyten, "använder" jag Beuys för att genom honom ställa frågor om livet och konsten. Jag har benämnt texten en "poetisk essä" och så förefaller dess form också bli.
Samtidigt gläds jag åt att min bok Hucks flotte på upptäckarvatten. En roligare bok i samhällsvetenskaplig metod är tryckt. (Kommer även att finnas som e-bok.)
I den summeras, med hjälp av belysande exempel från olika lärosäten, alla år när jag försökte att tillämpa en "anti-pedagogisk" ansats som undervisare.*
Avviker du från den breda kokboksvägen, med strikta metodregler om hur man "får" och inte
får göra när man skriver vetenskapliga uppsatser, måste du räkna med motstånd från studenter och kolleger. Samtidigt har du roligt och stimuleras.
Alla många tillrop på min födelsedag på "den tyska enhetens dag" igår, ja även idag, värmer hjärtat. Det har gjort vistelsen ännu bättre.
Au revoir, Tversted!
*Lasse Ekstrand: Varning för galna pedagogiksjukan, Universitetsläraren nr 6 2001.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar