Det är väl åldern!

Jag läser, högst förstrött och ointresserat ska genast utan vidare bekännas, om den senaste Bokmässan i Lilla London. Den stad på Bästkusten som penningtäta norrbaggen Storgalen fått för sig att demolera atmosfären i med sina monsterbyggen. Hands off!

Jag har närvarat i egen hög person vid Mässan några gånger. Även framträtt. Pratat medborgarlön, Beuys, Søren Krøyer, Gefle som "kulturhuvudstad" (det var väl ändå att ta i!). Svårt att sticka ut i myllret och det öronbedövande sorlet på denna böckernas Kiviks marknad. 

Roligare, förstås, på den senare. Mer av tjo och tjim, som Brynästränaren Gällstedt brukar säga. Sockervadd och ormtjusare. Karuseller och knallar.

Jag saknar inte Mässan. Känns som om samma skiva spelas varje år. Jag noterar i förbifarten välbekanta namn, tjatigt att göra det. Undrar: åker de idogt positionsbevakande kändisarna på det kulturella fältet någonsin hem eller sover de över till nästa gång för att inte riskera något? 

Synas bör man, annars dör man. Som optikern sa. Ser dock inte namnet "Greider". Fastnat för gott i en tv-soffa uppe i Fjollträsk, denne ständigt snackande salongsradikal?
 

Samma skiva-känslan gäller inte bara mässan. Intet nytt under solen för den som beviljades, eller hur förstå det, ett långt liv. 

Recension av en debuterande köpenhamnspoet med somaliskt blod i ådrorna. Ung jänta. Hyllas i det rödvita landet. Vad hon skriver om? Ja, vad tror ni? Hon applåderas av de rättänkande pk:arna, klart man då fattar vad poesin går ut på. 

Inget woke-diktande för Ekstrand. Nä, tacka vet han Strunge! Och Vita Andersen.

Fyrtornet, landshövdingsmiffot, Kinberg Batra sparkas. Ännu en korrupt figur inom den politiska kasten, tas förstås om hand av samma kast som vårdar de sina. Till elefantkyrkogården med bibehållen lön. "Oklara arbetsuppgifter." Jojo, kyss mig därbak.

Hand i hand med känslan av upprepning, den av leda. Jag har svårt att engagera mig i vad som utanför min alltmer skröpliga gestalt sig tilldrager. Varför bry sig, vad tjänar det till medan solen går upp och ned? 

Det är väl åldern. Gammelmanströttheten.

Jag hör någon muttra: för guds skull lyft blicken från den svenska ankdammen, mannen! En hel värld står i brand. Krig rasar i Mellanöstern, i Ukraina, Afrika. Kanske bryter ett storkrig ut, med kärnvapen och hela baletten. Fattar du? Ryck upp dig! Börja preppa!

En gång i tiden engagerade jag mig. I FNL-rörelsen, strejkrörelsen, alternativ produktion-rörelsen, anti-kärnkraftsrörelsen, Solidarność, begav mig till Ramallah på Västbanken för att i handling visa solidaritet med dem av Israel ockuperade. 

Numera följer jag världen på bekvämt (?) avstånd i de tillrättaläggande medierna med rapporterande journalister som inte förtjänar att kallas så. Förfasas. Men inget utöver det. Förblir åskådare. Borde jag skämmas?

Det är väl åldern. Mitt mantra som jag upprepar så fort jag hinner. Arma, gamla gubbstrutt!

Foto: Glass älskar gubbfan! Få intaga den -  helst en Tversted Super Isvaffel, fem kugler, guf och flødebolle - invid Vesterhavet. Då mår han.