Jag berättade häromdagen om en student som hört av sig till mig. Efter att ha behandlats mycket illa av två lärare vid Högskolan i Gävle. Hon visste väl inte till vem hon vågade anförtro sig. Så jag borde kanske känna mig hedrad. Jag är ju numera bortkopplad från högskolan och kan inte påverka något där.
Nåja, anställningen har upphört. Men ett fåtal tidigare kolleger har jag kontinuerligt kontakt med. Resten är jag bara glad att slippa, lojala organisationssjälar. Det enda jag saknar från högskoletiden är lönen. Efter den stora pensionsförskingringen.
I skrivande stund vet jag inte vad som hänt med studentskans ärende. Jag misstänker, med bitter erfarenhet, att högskolan försöker få det att "försvinna". Jag vet att hon på min inrådan kontaktade en journalist på Gefle Dagblad. Få se om han nappar.
Men vem vill läsa? Jag är skeptisk. Högskolan äger inget större intresse hos populasen i denna fabriksmentalitetens akademikerfientliga region. Om man inte kan bjuda på någon saftig skandal, förstås.
Studenten undrar om jag närmare känner till de namngivna lärarna. Kanske tvivlar hon på hur hon skall se på dem. Jag ligger lågt, svarar lite undvikande och kryptiskt. Men visst vet jag mycket väl vilka de är. Alltför väl.
En tidigare student. Ingen stjärna, snarare überkorkad. Men det är klart. I dagens högskolevärld, med en styrande managementmodell, kan man ju alltid bli "utbildningsledare" (vad eller vem fan skall man leda, om medarbetarna är legitimerade professionella?!). Om man är klen på att forska och skriva. Och sedan kan man leka storkucku, som vi sa i Sandviken.
Jag minns från de gyllene åren i Upsala. Ingen på min institution ville bli prefekt som det hette på den tiden och fortfarande borde heta. Numera heter det "akademichef" (men utan akademi i den traditionella bemärkelse) eller "avdelningschef" (vilket innebär att en med lägre akademisk examen kan basa över professorer). I Upsala ville man forska i första hand, i sämsta fall undervisa.
När kolleger började anmäla sig som intresserade att vara chäfer, alldenstund sådana vansinnigt nog skulle tillsättas, var det förstås ett sjukdomstecken i organisationen. Som gammal organisationsteoretiker vet jag att man bör se upp med dylika sjukdomstecken som är varningstecken. Organisationen är på väg åt fel håll.
Den chäf, som studentskan ovan haft att göra med, och som förstås håller sina underlydande lärare om ryggen, gullar vämjeligt med dem på Instagram, var inte heller hon någon stjärna som student. Sedermera fick hon ur sig en sådan där "genusvetenskaplig" avhandling.
Och sådana kan ju vara hur dåliga som helst - det handlar ju bara om att tänka rätt i de korrektas ögon och idissla rätt mumbojumbo.
Svårt för mig att hålla mig neutral och saklig när jag känner till soporna på gången. Om jag tillåts uttrycka mig så vanvördigt. Men till den illa behandlade studentskan som tog kontakt med mig yppar jag ingenting.
Bild: SkrattNet.Com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar