Coca-Cola drack jag aldrig som barn. Sockerdricka däremot när det, märk väl inte alltför ofta, skulle drickas läsk. Vid födelsedagar festliga Pommac som uttalades med ett o. Trocadero, med det färgglada parasollet på etiketten, tillhörde skollov och soliga somrar med varmt badvatten. En läsk hand i hand med Mariekex och mammas smörhönor.
Längre upp i åldrarna ingen läskeblask, som Kalle Anka säger. Öl. Men aldrig hemma. Så att föräldrarna såg.
Coca-Cola använder man för att ta bort rost. Kunde det heta. Jag vet ingen som prövade om det var sant. Eller om det stämde att lade man en tand i ett glas med Cola över natten, var den upplöst och borta på morgonen.
I Uppsala, som en bland radikala studenter, var Coca-Cola och den förhatliga USA-imperialismen synonymer. Cola drack man bara inte. Av politiska skäl. I bästa fall ingick drycken i en silverrom (isch!) med cola. Men sällan något dylikt inmundigades.
Egentligen har jag alltid varit väldigt förtjust i läsk. För att inte tala om godis. En riktig sockerråtta. Men efter en glukosvarning för ett antal år sedan, i samband med en läkarundersökning, drog jag resolut ned på allt socker i form av godis och läsk.
Utom på lördagar. Och så fortfarande. Då begås ett sötintag så att det står härliga till! Rena frossandet. Bortom allt vad förnuft och nyttighet heter.
För inte så länge sedan kom Coca-Cola Zero in i mitt liv. Tveksamt närmade jag mig denna nattsvarta dryck, öppnade försiktigt flaskan. Hur skulle den smaka? Läsk utan socker! Kunde det verkligen vara något?
Föll pladask. Och nu dricks den dagligdags. Men med måtta. Om jag får säga det själv. Till middagen. Någon gång till lunch. Eller när törsten påkallar en kall dryck. Ingen dag utan minst en Cola Zero.
Och jag har upptäckt Loranga Zero! Skriver detta medan jag avnjuter en burk med det klassiska parasollet på. Blundar och befinner mig åter på en filt på solig badstrand. Sommarlov, vattnet i insjön inbjudande varmt. Barndomen tillbaka efter första klunken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar