Harald Stake var skälet till att vi för ett antal år sedan sökte oss mot Sveriges vagga, Västergötland. En släktforskare hade nämligen påstått att det kunde finnas trådar mellan friherren, tillika fältherren och mycket annat på meritlistan, Harald Stake och Skriftställaren. Den senares mors flicknamn var Stake.
Klart att nyfikenheten genast vaknade! Kanske var Skriftställaren en ättling i rakt nedstigande led? Dags radikalt revidera självbilden? Skaffa häst?
Så uppgiften blev att ta sig, bland annat, till Landsarkivet i Skara och söka eventuella trådar mellan Skriftställaren och denne Harald som med mod i barm tjänade Gustav II Adolf. Och som belönades för sina heroiska insatser av drottning Kristina.
Bland annat förärades han Hönsäter i Hellekis. Ett herresäte Skriftställaren gärna flyttade in i. Om blott tjänstefolk och gratis uppvärmning ingick. Huset är stort och vördnadsbjudande men inget palats.
Harald var duktig till häst. Han ledde skickligt sina Västgöta ryttare. Flott namn för övrigt. Danskarna fick på huden så det stod härliga till. Om någon förtjänar epitetet danskdödare så är det den gode Harald.
Trådarna förblev hängande i luften, vad gäller släktband. Till Skriftställarens besvikelse. Men intressant nog föreligger, om man noga studerar en målning av Harald, porträttlikhet mellan denne och Skriftställaren. Kanske sökandet borde fortsätta? Konsultera en genetiker?
Från Hellekis inte långt till Lidköping. Med landets bästa bandylag. Och landets bästa bandypublik. Det är en upplevelse att i fullsatt, som den alltid är, hall se Villa spela. Samtidigt som man mumsar i sig en korv eller två.
Länge var Lidköping en idyllisk, typiskt svensk småstad som när man promenerade omkring i den skickade en nostalgisk men varm känsla av det Sverige som en gång var. Ett bättre Sverige än samtidens. Sedan får de ideologiskt förblindade, utförsäljarna som någon bistert muttrade, säga vad de vill.
Numera kan man inte röra sig på gatorna utan att notera effekterna även här av den ansvarslösa insläppningspolitiken. Och den bedrövliga så kallade gymnasielagen. Klungor av ensamkommande, som de kallas, sitter och hänger. Sysslolösa.
Staden känns inte riktigt lika svensk längre. Det är ingen bra känsla.
Det må stå en fritt att längta det Sverige som var. Och det står en fritt som medborgare att känna politikerförakt. Dessa ansvarslösa politiker som verkar vilja få landet på fallrepet.
Jag skulle vilja entlediga hela bunten. Varför kunde de inte lämna vårt Lidköping i fred?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar