På fotot från folkskolans första klass i Murgårdsskolan i Sandviken skulle man, om man vore elakt lagd, kunna tycka att den småleende gossen längst till vänster ser skenhelig ut. I snedlugg och hemmastickad kofta. Prydlig, väluppfostrad gosse i uppsträckt pose.
Minst en av dem på originalfotot, innan jag beskar det, är död. Pojken närmast mig vet jag med säkerhet. Efter många år som vaktmästare på Jernvallen. Säkert flera som jag inte känner till. Vill heller inte veta. Döden nafsar ändå oss alla ständigt i hälarna.
Det förblir en gåta att jag, en morsgris och ingen spelevink i min självbild från dessa barndomsår, blev kompis med klassens skräck Steve (på fotot en smula påminnande om Oliver Hardy, kaxigt med händerna i byxlinningen) och hans två såta kumpaner.
En av dem Enkan. Imponerade stort på mig när han livfullt berättade för sin ensamstående mamma om våra pallningsbravader med elaka äppelträdsinnehavare som ilsket skrek efter oss.
Ömsint och förtjust skrattade hon åt sin odygdige ättling medan hon dukade fram Trocadero och nybakad kubb åt oss. Det skulle sannerligen inte min mor ha gjort. Uppskattat våra tilltag.
Man skulle sköta sig och vara ordentlig. Vad skulle folk annars säga?
Pallning och någon gång hartsning av fönster ägnade vi oss åt. Oskyldigt så in i baljan med dagens mått mätt när brutala förnedringsrån hör till vardagen. Inga ligister. Buspojkar. Ungefär som i Siwertz Mälarpirater. Eller Richmal Cromptons Bill-böcker som min syster älskade och läste ända upp i vuxen ålder.
Men min nervöse skollärare från och med fjärde klass ringde hem till min mamma och varnade henne att jag umgicks med Steve och kompani: Pojkar från Bruket.
Underförstått: det vet man ju hur sådana är. De snälle Lars borde av omsorg hållas borta från dem.
Tänk om han hamnar i kategorin ungdomar på glid! Blir först ett ärende för barnavårdsnämnden (där min mor satt).
Till saken hör att min mamma växte upp på Bruket. Där bodde fortfarande min mormor och morfar när jag var barn. Men det visste inte min lärare.
Som sagt, det är och förblir en gåta varför jag upptogs i gänget. Jag har på nätet letat kontaktuppgifter till Enkan och Steve, tillika Åke som också var med. Gängledaren tror jag mig ha funnit.
Men skulle jag ta modet till mig och kontakta Steve skulle det kanske bara bli: - Du får ursäkta men jag minns dig inte. Har du verkligen hittat rätt person?
Det har jag ingen lust att utsätta mig för. Gåtan får förbli gåta.
Kul läsning på fredag eftermiddag. Ja, det är en svunnen tid du beskriver. När jag växte upp fanns litet av det Sverige kvar.
SvaraRaderaVarför inte ta kontakt om du känner för det, om det visar sig att han är ointresserad och avvisande är det väl inte hela världen? Då är det väl bara att konstatera och gå vidare. Men tänk om han vill träffas? Vad många minnen ni kan väcka till liv!
Tack, Pedro. Ja, kanske borde jag ta mod till mig och försöka kontakta personen i fråga. Men det är som om det förflutna måste få bevaras orört - i mitt minne.
SvaraRaderaJag är en av de där som inte fick vara med i gänget. Det var till och med så illa att jag blev mobbad. Av de i gånget.
SvaraRadera...inte ditt Sandviksgäng dock. Bodde på annan plats då
SvaraRaderaTråkigt höra, bäste H! Jag har många gånger undrat över varför jag inte kommer ihåg någon mobbning från den tiden när jag ingick i Steves gäng. Det m å s t e det ha gjort. Där människor samlas mobbas det och utses syndabockar, gruppens terror. Kanske har jag förträngt? Kanske tillhörde jag mobbarna? Vad jag med säkerhet minns är att Steve och vi andra inte mobbade.
SvaraRadera