Vi får aldrig glömma!
Det får aldrig hända igen!
Jag har själv stått under uppmaningarna inne i de forna dödslägren. I sorg och frustration. Vad tjänar de till? Som om uppmaningarna som jag frestas läsa som retroaktivt eller postumt syftande kunde stänga till. Spela en dikterande roll.
Förhindra nya massmord. Nya plåganden. Äga någon som helst etisk betydelse.
Som ville vi omänskliga varelser som med brösttoner kallar oss "humanister" bättra oss. Bödlar bli änglar. Som vore vi efter dödslägren förnuftiga som aldrig förr.
Vad hade jag i Auschwitz, Dachau, Bergen-Belsen och Sachsenhausen att göra? Vad drev mig till dessa platser? Egentligen? Jag som kunde välja bort döden innanför taggtråden. Blir det inte makabert att frivilligt söka sig till dödsläger? Förintelseturism?
Märkligt läsa en bok om fasorna och som jag har svårt att lägga bort och ta paus från. Massdödandet av judar. Sträckläser. När jag skriver till Handberg felstavar jag. Stavar streckläser.
Jag som annars sätter en ära i att det inte skall finnas minsta lilla fel i det jag skriver.
Felskrivningen en omedveten protest. Orden som protesterar mot sig själva? En protest mot att jag inte kan släppa boken? Som om jag drabbades av plötslig men diffus skuld? Men måste fortsätta ta rygg på Handberg.
Peter Handbergs Världens yttersta gränser: Judiska spår (Bokförlaget Faethon 2019) skildrar en resa i Alfred Döblins, han med mästerverket Berlin Alexanderplatz, fotspår till den ofattbara fasans platser i östlig riktning. Platser med utrotningens alla dolda offer.
Jag har läst honom förr. Bland annat en bok om övergivna militärbaser som ett arv från den sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna. Kärnvapenbestyckade, läckande rostiga ubåtar. De sovjetiska soldaterna evakuerades. Städade inte upp efter sig.
Dras Handberg till destruktivitetens extremer med ett omättligt behov av detta? Men ingen enkel, förmäten psykologisering från min sida. Det gör inte Handberg rättvisa.
Ingen skriver om Förintelsen som Handberg. Personligt. Kunnigt. Påläst. Noggrant ned på detaljen och fragmentets nivå. Registrerar med öppen blick allt det konkreta, till synes förbifarande. Dokumenterar samtidigt som han rekonstruerar ett sammanhang.
Han ger sig inte förrän han beskrivit på sitt eget sätt, med egna ord. Texten om det radikalt mörka förflutna - förlåt klyschan som förminskar - är en oavslutad process. För mig avslöjar han att han planerar bege sig till Belarus. Handbergs resa in i polarnatten fortsätter.
Han vägrar gå med på att det som är borta är det. Måste vara det. Borde vara det. Allt blir till tecken. Påminnelser. Ekon. Även där det asfalterats. Plånats ut. Förnekats. Handberg letar fram. Gräver. Andas in. Sträcker sig in i det icke synliga med sina ord.
I det postrealsocialistiska Polen är det numera lag på att man skall tala tyst om landets inblandning i Förintelsen. Med lag skall orätt och oförlåtligt försvaras. De medskyldiga skyddas, försvinna ur historieboken. Det hindrar inte Handberg. Inget hindrar honom.
Frankfurtskolans Theodor Adorno frågade sig med retorisk överton: hur skriva poesi efter Auschwitz? Slutstationen. Vad finns att skriva, och hur, efter att den sista punkten med blod satts i civilisationens historia. Som det kunde uppfattas.
Handberg fortsätter att skriva. Tack och lov. Även när han fläckvis brottas med misantropi. Och vem kan förebrå honom.
Åter till de yttersta platserna, förståelsens gränsland. För Handberg existerar inget efteråt. Allt som hände är här och nu. Även om vi andra vägrar att se det.
Men han kan stanna till, tveka i steget: - Vad har jag här att göra? Varför ska jag glänta på dörren till det som ändå inte går att föreställa sig - åtminstone inte med sinnena?
Bild: Dödslägret Belzec.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar