Elena Ferrantes namn - tydligen en pseudonym om jag förstått saken rätt - har svischat förbi mina korpgluggar gång på gång. Bekanta, uteslutande medelålders kvinnor, har läst och förtjust utbringat: "Du måste bara läsa henne!"
I ingresser till och rubriker över recensioner har den uppburna också förekommit. Men recensioner läser jag ju inte längre. Inget intresse kan sålunda frammanas den vägen. Så dessa Ferrante rosande recensioner skickade inte mig in i böckerna.
Så sänds Min fantastiska väninna som bygger på hennes böcker som serie i ett par säsonger på HBO. Och jag kommer på mig själv att sitta som klistrad och trollbunden redan efter några minuter av det första avsnittet.
Italien, dit jag svårt kan längta, på skärmen. Närmare bestämt Neapel. På andra sidan det märkligt blå vattnet Capri och en bit därifrån Ischia med slocknad vulkan. Trakter jag rört mig i. Vid besök hos vännerna Adler-Karlssons.
Två unga, paranta väninnor som håller ihop i vått och torrt. Båda begåvade med läshuvud. En tvingas in i ett helvetesäktenskap med en antiintellektuell grobian, innehavare av livsmedelsbutik, som slår henne. Hon, den skarpa, reduceras till en uttråkad hemmafru.
Väninnan, Ferrantes alterego antar jag, stretar emot, skriver och bokdebuterar. Värnar sitt liv. I ett groteskt, kvinnoförtryckande manssamhälle med påven och hans entourage på toppen. Häromdagen på ett glest besökt stadsbibliotek - virusskräck och masspsykos - ramlade jag över Dagar av ensamhet av Ferrante. Inbillade mig att det kunde vara en fortsättning på HBO-serien.
Lånade den bums via självbetjäningen. Hem på raska fötter, tvättade våfflorna extra noggrant. Ned i gröna fåtöljen och raka spåret in i Ferrantes bok! (Med handlingen förlagd inte till Neapel, utan Turin.)
Förväntansfull läser jag snabbt trettio sidor. Besvikelse gryr. Tenderar mot tantsnusk. Nä, nu tar jag i. För vi talar om en riktig författare här, ingen Collins eller allt vad de heter, snuskisarna. Men Ferrante tvekar inte att grovsalta texten med obsceniteter, råa könsord.
Fortsätta läsa eller inte? Hör min salig mors uppfordrande röst, hon som i smyg läste Min värld med vad hon kallade "kärlek på papper": - "Lars, man skall vara intresserad av allt!"
Jag fortsätter. En alltmer naken, ocensurerad berättelse som inte väjer för några detaljer om en övergiven medelålder kvinnas kamp för att inte helt duka under. Det totala sammanbrottet inte långt borta.
Förmodligen känner många övergivna kvinnor igen sig i hennes öde, kan identifiera sig med huvudpersonen, lämnad med två barn.
Och så typiskt av den där mannen att bara schappa för att leva med en yngre kvinna. Utan förklaring eller ett enda ord. Fega är vi män, grobianer eller icke.
Plötsligt tanken: aldrig frigjort oss från våra mödrar. Dem vi söker och överger, smickrar och avskyr. Morsgrisar. Fråga mig inte varifrån den tanken kom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar