Nora Krugs Heimat. Ett tyskt släktalbum (Norstedts) förefaller vara en barnbok när man hastigt bläddrar i den. Teckningar och barnslig handstil på sina ställen. Men ingen barnbok denna till formatet svårhanterliga bok som till formen liknar ett seriealbum!
En vuxen kvinnas djupt reflekterande resa tillbaka till det förflutna, en smärtsam resa driven av svårbearbetade känslor av skam och skuld. En ärlig resa utan lojalitetens eller självbevarelsedriftens skygglappar.
Krug har lidit svårt av sitt tyska påbrå, försökt dölja sitt arv i umgänget med icke-tyskar, aktat på sina ord och hur hon framstått. Men ställer sig samtidigt de frågor som i den kompakta nationella tystnaden efter kriget aldrig ställdes i det krossade Tyskland.
Vad gjorde egentligen hennes släktingar i Tredje Riket, framförallt de manliga? Speciellt morfar Willi. En manlig släkting, Krugs farbror, stupade blott arton år gammal på östfronten i juli 1944. (Fotot)
Bilden av morfadern inte entydig. Han var medlem i nationalsocialistiska partiet. Blev han det för att han måste? Annars svårigheter med att fortsätta driva sin körskola. Eller stödde han mer aktivt nazisterna?
Rasideologin med Förintelsen på programmet. Det morbida hatet.
Judar mördades i hemstaden Külsheim utanför Karlsruhe. Dränktes i fontäner mitt i staden. Bevittnade han detta? Sade han någonting när judar deporterades? Protesterade han? Krug plågar skoninglöst sig själv med frågor hon aldrig kan inhämta klargörande svar på.
Men frågor hon inte kan låta bli att upprepa. Som att peta i ett öppet sår. Såret som är gemensamt för alla tyskar.
Efter kriget, under denazifieringens process, hamnade morfadern i segrarnas domstol. Hur skulle han klassificeras?
Fri kunde han inte gå. Till skillnad från många andra som sedermera hamnade högt upp i den västtyska staten. Men skulle han anses belastad, mindre belastad eller ”bara” etiketteras medlöpare?
Med hjälp av intyg från olika personer, en av dem en judisk vän vars åldrade son Krug kontaktar, som vittnar om att han inte var någon aktiv nazist, etiketteras han till slut Mitläufer.
Därmed kan han starta sin körskola på nytt. Nu och resten av livet officiellt en Mitläufer.
Krug är noggrann och enveten i sitt genomlysande av det förflutnas mörka provins. Hon söker upp arkiv. Talar med släktingar. Granskar dokument. Letar bevis. Lugnas. Oroas.
Kastas känslomässigt fram och tillbaka. Besparar sig själv ingenting i det fragmentariska, som det måste bli, genealogiska sökandet.
Hon vill finna sina rötter, sin Heimat, detta mytomspunna begrepp i Tyskland. Och som nazisterna blodade ned. Sidorna kantas av vemod och sorg. Sensucht. Längtan.
Hon har oåterkalleligen förlorat något. Men ingen människa kan leva utan en Heimat. På omslaget blickar författaren, Caspar David Friedrich-inspirerat, ut över det konstnärligt förevigade landskapet.
Jag skriver till Peter Handberg, författaren till den fantastiska boken Världens yttersta platser om Förintelsen i öst. Han känner inte till Krugs bok. Berättar att han kommit över ett privat fotoalbum med bilder på befälspersoner i lägret Sobibor som kopplar av.
De njuter av sin fritid, skrattar och ser glada ut. Under arbetstid mördare. Helt vanliga män som Christopher Brownings bok träffande hette.
Bearbetningen av det sår som inte läker, aldrig kommer att läka, fortsätter.
Krugs hjärtskärande fråga i den starkt berörande boken: - Hur skulle vi ha varit som släkt om kriget aldrig brutit ut?
Ja, eller om Tredje Riket aldrig varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar