Mannen från Västerås, han blev åttio, han

"Att leva ett vanligt liv är den tråkigaste formen av självmord." (Lars Gustafsson)

Jag läste Västerås store son Lars Gustafsson tidigt i mitt läsandets liv. Det liv som började i den oansenligaste av studentbaracker utmed Villavägen i Upsala. 

Åren strax dessförinnan tillhörde så gott som uteslutande rockbandet där jag var solosångare. Bandets frontfigur. 

Tonår med inslag av existentiella grubblerier och växande skoltrötthet. Fjällor? Som pappa sade. Först musiken och den sedermera, på grund av vankelmod, aldrig realiserade drömmen om ett liv med musiken som yrke. 

Arton år gammal landade jag i lärdomens stad invid Fyrisån. Hamnade i en acklimatiseringskris. Så mycket tid över! 

Så förskräckligt få föreläsningar! Vad gör man av all tid man får över? Stirrar vankelmodigt in i väggen? Längtar hem till den lilla staden i skuggan av Verket där som barn man kutade?

Man läser, förstås! Även mitt på blanka förmiddagen när löneslavarna beger sig till ett riktigt arbete. Lars Gustafsson en av dem jag läste. Köpte på mig böcker av honom. Poeten tyckte jag så där om, svårt ta mig in i de kryptiska verserna. 

Tyckte bättre om honom som romanförfattare. Berättare av rang. 

Denna bok kände jag inte till. Läser ju inte längre recensioner. Följer inte med. Doktor Wassers recept. Han är sig lik, Gustafsson. Förströddheten. Till synes inte medvetet. Men det är det ju. Filosoferandet med lätt och otvungen hand, integrerat i berättandet.  

Orter i det vidsträckta landet utanför Stockholm spelar en central roll. Ta bara en sådan gudsförgäten, som det kunde tyckas den högfärdige kosmopoliten, håla som Karbenning. Var i hela friden ligger den. Någon?

Hans stil är rakt igenom hans egen. Oefterhärmlig. I fabulerandet och skrönorna påminner han mig om Delblanc. Men förblir sin egen. 

Det är som att höra hans omisskännliga, knarriga röst. Den docerande västmanlänningen. Självmedvetne. Omständlige. Oemotståndlige. Omistlige. Ovanlige. Originelle. Ta bara ett uttryck som inspirerad lögnare i föreliggande bok. Komma på ett sådant! Vem gör det?

Bäst av allt: Gustafsson var en underhållare. Man läser honom, roas och njuter. 

Nej, ännu bättre: han är befriande. Leker med identiteter. Du behöver inte låsa fast dig i att vara en och samma. Ingen är på förhand given. Det vanliga livet, det långsamma självmordet, kan brytas. Fantasins rike är infinit. Bort regler och normerande instängningar!

Vi ger oss inte, vi börjar om! I Lars Gustafssons okuvliga anda. 

Vad denna bok handlar om spelar mindre roll. En typisk Lars Gustafsson. Helt enkelt. En egendomlig bok, skulle han själv ha sagt. Ett av hans favoritord. Omöjligt att definiera. Man bara vet när en text är egendomlig - och inte är det. Skulle Wittgenstein ha sagt. 

Plötsligt får jag för mig att se efter när boken gavs ut på Albert Bonniers Förlag. 2015. Tryckt i det Tyskland i vars litterära kretsar Gustafssons anseende stod mycket högt. Bland Enzensberger och andra genuint intellektuella skriftställare. 

Därefter får jag för mig att googla på när Gustafsson dog. Det har jag glömt. 2016. Året efter denna boks utgivning. 2016 minus 1936 (födelseåret), det blir åttio. 

Och så börjar det igen. Fast jag dyrt och heligt lovat mig själv att låta bli. I kampen mellan 
den kloke och den neurotiske segrar som för det mesta den senare. 

Åttio. För min del drygt nio år från nu. I bästa fall kan jag kanske räkna med bli lika gammal som Gustafsson. Mormor blev sextiosex, morfar sjuttiofyra, pappa sextioåtta, mamma sjuttiofyra. 

Min systers liv kunde efter insjuknande och diagnos tagit slut vid sjuttiofyra - sjuttiofem men hon slog onkologerna med häpnad och levde till sjuttionio. På övertid.

Ruskar på mig. Skakar av mig det bisarra räknandet. Återvänder med förtjusning till Gustafsson. Ännu en bok av honom lånade jag på stadsbiblioteket i Gefle där små handspritsflaskor stod framställda. I coronavirusets panikslagna tid. 

Titeln på den andra boken har jag glömt. Den ligger där borta på skrivbordet under senaste numret av Kalle Anka som jag snigelläser, för att inte läsa ut, i nattygslampans matta sken. 

Böckerna lånade via självbetjäningen som jag numera fixar lätt som en plätt. Äh, inte sant, det tjöt som i Oskarshamns ishall när hemmalaget nätar när jag var på väg ut från bibblan. Glömt skicka in en av böckerna i självbetjäningshålet.  

Fotnot. VLT i Västerås är en anrik tidning med unge Erik Jersenius som kulturredaktör. Den bäste dylike redaktören inom Mittmedia. Lars Gustafsson skulle vara glad att det är just han som förvaltar VLT:s förpliktigande kulturella arv. Och, jo förresten, den andra boken av Gustafsson som jag lånade: Blom och den andra magentan.