Döden i gungan och sanningen

I bleka gryningen, när jag inte kan sova hur jag än försöker, seglar ett otäckt minne in under radarn. 

Jag kan omöjligt säga hur gammal hon var. Eller exakt hur det gick till. Men länge ryktades - längre än till att återge ett svart och illasinnat rykte når jag icke - det på Bruket om att det var självmord. En helt vanlig gunga på en helt vanlig lekplats dödsbringande.

Trassliga, ihopklumpade kedjor som på något underligt, svårförklarligt sätt snurrat in sig runt barnets hals och strypt det.

Ingen tillhandahöll något som helst tillfredsställande svar på varför barnet skulle ha begått självmord. Om det nu var det. Hur var det ens tekniskt möjligt? 

Någon torde väl ha knuffat på gungan för att ge fart, eller åtminstone varit med på lekplatsen? Kanske var det "bara" ett fruktansvärt olyckligt händelseförlopp? Som sedan Brukets alltid lika väloljade ryktesmaskin tog tag i och förstärkte. 

Vilken kriminalhistoria kunde väl inte Lars Gustafsson ha fabulerat fram utifrån denna händelse! Med sedvanligt komplicerad intrig. En sådan där invecklad berättelse som han var urstyv på.

Sanning är det som gagnar socialismen, predikade den totalitära makten i de realsocialistiska länderna. Att öppet ifrågasätta denna sanning ledde till förföljelse och tukthusinspärrning. 

Ni kanske sett filmen De andras liv om Stasis ständiga närvaro i DDR. Scenen när den manlige huvudpersonen i samband med en premiärfest tar upp en teaterregissörs yrkesförbud med den ansvarige ministern. Det viftas närmast hånflinande bort. 

Enligt höjdaren kan det per definition inte finnas något sådant som yrkesförbud i DDR. 

Det är sanningen detta fall som gagnar den östtyska staten. Det slutar med att den med yrkesförbud belagde i förtvivlan och uppgivenhet tar sig själv av daga. Stasi närvarande vid begravningen för att fotografera de närvarande sörjande. 

Mänskliga gemenskaper - termen används här värderingsfri, enbart beskrivande - hålls samman av försanthållanden som akademikerna säger. Kollektiva föreställningar. Rykten. En verklighet bortom dessa föreställningar? Den som ifrågasätter ställer sig utanför.

Antingen råder politikerna och maktens sanningsversion eller - som på Bruket i det anförda exemplet - människornas. Olika versioner som kan kollidera - och mer än en gång gör de det. 

Versionerna skördar sina offer. Vad beträffar sanningen om gungan och vad som hände kan inte den sedan mycket länge döda berätta. Vad som egentligen hände. Det enda som återstår den gemensamma ryktesspridningens spillror.