Cykeltur - hjälm på, förstås! - genom ett tämligen folktomt Gefle. Virushysterin, medvetenheten ett mer neutralt ord, har nått denna även i vanliga fall plågade stad, med permanent arbetslöshet och stegrande segregering.
De ängsliga medborgarna hukar bakom låst dörr medan makaronerna kokar.
Extraordinärt läge, även om någon, nota bene inte jag!, elakt och antipatriotiskt muttrade häromdagen: "Ingen skillnad mot hur det brukar vara."
Som sjuttioplussare må man ta mig tusan se upp när utegångsrestriktioner råder i det extremt åldersdiskriminerande landet. Unggloparna som tror att ingenting kan skada dem, vänta ni bara stackars enfaldiga varelser, glanar misstänksamt efter en.
Barnslig som jag är, får jag lust att hosta högt. Som att ropa "bu"! till dem från rynkor och prostatabesvär fortfarande befriade.
Egentligen ingen ansträngande cykeltur, inget Vättern runt direkt. Svag vind. Inga motsträviga, tungtrampade backar att övervinna. Däcken nypumpade. Monarken glider lätt genom Tigerland med sorgligt nedsläckt rink.
Kaffetermos och smörgås med i cykelkorgen. Att intaga på undanskymd plats invid Gavleån. Nedanför kyrkogården. En bit bort från rastplatsen hårt motionerande ungglopar, egocentriskt instängda med snören instoppade i öronen. Alltid uppkopplade.
Några gräsänder flyter majestätiskt som i procession förbi i det snabbt strömmande vattnet. De bryr sig inte om oss. Tigger inte som de plägar göra. Även om de befjädrade i ögonvrån noterar de läckra skinksmörgåsarna.
Kanske kräsna. Bortskämda av bullförsedda, dem övermatande dagisbarn.
Den för många år sedan avslutade behandlingen jag utsattes för ger sig till känna i form av en diffus biverkning. Inte första gången. Jag kan inte uttrycka det på annat sätt än att jag blir "konstig" i skallen. ("Det var du ju redan innan", skulle en sandvikare kunna säga.)
Det känns en smula obehagligt. "Durrig" och tung knopp. Kan vara balanssinnet som är skadat. Min gång är ju inte lika stadig som förr.
Och jag känner med ens inte för att förlänga den redan förkortade cykelturen.
Hem, genom en fortfarande tämligen folktom stad, i hopp om att huvudet skall bli som vanligt, vad nu det innebär. Ned i den gröna läs- och skrivfåtöljen med ännu en Lars Gustafsson: Mannen på den blå cykeln. Till stor förnöjelse även denna bok, från 2012.
Fattar inte hur han får ihop det. Dessa invecklade historier han fabulerar fram. Inget fel på hans knopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar