Dagsutflykt till Väddö i Roslagen för att besöka släkting som förlorat sin livskamrat efter många innehållsrika år. Änklingen brottas med övergivenhet och efterlämnandets obarmhärtiga ensamhet.
Till huset på Väddö har han förflyttat sig från Stockholm för en frivillig karantän i coronavirusets spår.
Vi färdas genom Norduppland, med en växande brist på toalettpapper och pasta, där jag har mina rötter på min fars sida. Han lämnade Försäter och Skärplinge för jobb på Sandvik. Och blev kvar i staden i skuggan av av Verket livet ut.
Upplänningar var inte väl sedda bland de självtillräckliga metallarbetarna. Initieringsritualerna nere i Verket var heller inte nådiga. Rena mobbningen.
På Österlövsta kyrkogård, en av de vackrast belägna i Sverige, vilar mina farföräldrar. Träffade dem aldrig men tillser deras grav. Farmor födde tio barn. Nio överlevde. Hon gick bort innan hon hunnit fylla femtio.
På kyrkogården i Häverödal sover min fars farbror Vilhelm den eviga sömnen. Hans livshistoria både romantisk och sorglig. Han förälskade sig i dottern till en rik bonde. Känslorna besvarade. Men en omöjlig allians, bonden sade blankt nej till den fattige friaren.
Vilhelm drog till skogs, bosatte sig bortom allfarvägarna i en liten stuga. Försörjde sig på diverse ströjobb. Unnade sig en pilsner då och då. Men inga excesser.
Ingen Thoreau med sitt tillfälliga Walden. Vilhelm lämnade inte skogen. I sin lilla stuga med lucka på dörren för katten att smita ut och in via.
Änklingen vi besöker längtar efter en ny livskamrat på ålderns ensamma dagar. Vilhelm däremot sökte aldrig träffa någon annan kvinna. Det fanns bara en för honom. En olycklig kärlek. Och som det heter i den gamla visan: Det är den tyngsta sorg som solen övergår / Att man skall älska nån man aldrig får.
Vilhelm dog allena i sin glänta i skogen bland småfåglarna som landade på hans axlar för att bli matade när han satt i solen på förstutrappan.
Över den mäktiga bron till Väddö, sedan till höger. Tar man till vänster passerar man platsen där en annan Vilhelm, Moberg, klev ned i vattnet för att dränka sig. Hans stund på jorden var över. Författaren satte själv sista punkten.
Väl framme vid resans mål slår vi oss ned på verandan, Östersjöns vågor rullar i hård vind, i horisonten anar man färjan till Eckerö, vi spisar delikat lammkorv med béarnaisesås (bea som man säger i Gästrikland) och pratar om livet. Tre sjuttioplussare. Vad som återstår.
Hur långt kan vi ha kvar? Frågan, den fullkomligt omöjliga, bör inte ställas varje dag. För sinnesfridens skull. Men den ligger latent i sinnets utkanter och ruvar hela tiden.
Allt medan dagarna och andra människor går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar