Men har jag inte redan läst den här boken?

When I get older, losing my hair, many years from now. Jo du, Pålle McCartney, född 1942. Åren de bara rusar i väg och så är du plötsligt där, utan att du fattar hur det gick till. Och dessa år som tycktes så många och långa! 

Framtiden föreföll oändlig, utan den bortre gräns som är dödens. 

Skriftställaren börjar bli gammal, riktigt gammal, nästa gång han fyller jämnt, om han får leva: siffrorna förlamande när han skumögt kisar på dem. Det är ingen hemlighet även om han gör sitt bästa för att slippa tillstå det. Spegeln numera en fiende att undvika.

Pensionär vägrar han att låta sig tituleras. Senior skall det enligt den halsstarrige heta. Låter flottare. Ofta förekommande som civiliserat tilltal söder om det artighetsmässigt sett svårt efterblivna Sverige. 

"Pensionär" framkallar rysliga minnesbilder från uppväxten i det lilla brukssamhället i skuggan av det aldrig tystnande Verket. Nedbrutna, vithåriga gamla gubbar som inte hade så många år kvar i jämmerdalen efter att ha givit sitt enda liv åt Verket. 

- Om du böjer dig ned för att sätta på dig strumporna, passa på att samtidigt plocka upp skräp.

Citerar mångårige vännen tråddragaren, ärr inristade på underarmarna efter all tråd, som också gav sitt liv åt lägret, förlåt: Verket, och som hävdar att han älskar att vara utstämplad och fri. Dock ockuperad av gammeln som han säger.

- Jag lär hålla i mig när jag går nedför trappor.

Jag stöter på arma människor som avslöjar att de våndades svårt inför pensioneringen. De visste inte hur de skulle slå ihjäl tiden när vardagen inte längre skulle vara inrutad och förutsägbar. Och verkar ha svårt fortfarande med vad göra av de lönearbetsfriade dagarna. 

Lägg till den sociala biten som det populärt men fult heter. Arbetskamrater. Gemenskapen. Kick-offs med sätta knorr på grisen. Trivselfascismens olika yttringar. 

Herregud. Själv utbrister jag omedelbart när jag träffar dessa livsförnekare: - Jag saknar INTE arbetskamrater och usla chäfer. Det enda jag saknar är lönen. Persson och hans anhang förstörde ju ett bra och välfungerande pensionssystem. ATP-systemet.

Föreläste om Søren Krøyer, dansken blev bara femtioåtta, hos PRO på deras folkhögskola i Gysinge. (Huset på bilden.) Fördomsfull, negativ till sinnet, satte jag mig i Toyotan med mina PP-bilder och kvistade i väg. 

Förväntade mig rullatorer och hörapparater. Skröpliga, stapplande åhörare. En svårkontaktbar, lättirriterad publik: - Kan du prata högre?! 

Pyttsan, där fick jag! Fräscha, välutbildade människor i god form efter alla gymtimmar. Stiliga, välfriserade damer i krigsmålning.

Men såklart, min ärade publikum hade ju sluppit det nedbrytande Verket.

Glömska är grönska, enligt Nietzsche som inte blev särskilt gammal. Sure, grabben. Värst med åldrandet är efter det kroppsliga förfallet glömskan. 

Läser nobelpristagaren Elias Canettis Party under blitzen efter ännu ett besök på stadsbiblioteket där jag börjar bli stammis. Efter några sidor muttrar min inre röst: - Men har du inte redan läst den här boken?! 

Jag känner igen den skarpögda skildringen från livet i exil i England.

Den högfärdige tråkmånsen T S Eliot, den musikaliskt reciterande och kerubliknade Dylan Thomas, kvinnotjusaren Bertie Russell (som young dog på fotot nedan) och alla andra big shots som passerar förbi. Huset John Keats bodde i. 

Spelar roll. Han skriver så förbaskat bra, Canetti. Enkelt och klart. Snärtar till med elakheter ibland. Definitivt värd läsa på nytt. En stilist att i fulla drag njuta av.